onsdag, november 29, 2006

Å jag var så arg idag. Gjorde middag till mamma, vi åt tillsammans. Hon sa "du måsteta ledigt på fredag förmiddag". Jag sa "nej det går inte, vi har litteraturskrivning då". Hon sa att dom hade ringt HENNE från anorexikliniken på östra och gett oss tid på fredag förmiddag.

1: varför ringde dom inte mig, det är ju MIG det gäller.
2: varför får jag en tid två dagar innan?
3: varför ska just jag vara ett sånt jävla sär-barn som måste ta ledigt hela jävla tiden från skolan eftersom jag har läkarbesök hit och dit. Varför måste jag få en tid just klockan tio? När vi har skrivning, 3 timmar. Jag vill inte göra skrivningen senare, Jag vill ha samma förutsättningar och villkor som andra. Jag vill inte sitta på östra och bli bedömd. Jag vill inte. Jag satt och grinade i vardagsrummet, och var arg. Jag blir inte arg så ofta. Det är nog därför jag håller på som jag gör. Det trodde humlan iaf. Att jag låter all ilska gå ut över nåt annat - typ mat. Och det var så frustrerande att känna hur arg jag blev, och hur problemet växte och att jag INTE kunde gå ut och gå fort, eller springa, eller göra nåt. Sitta som ett miffo i min soffa. Jag kände mig som i en bubbla. Gjorde kaffe och grät och skrek lite på min stackars mamma. Som förresten inte tycker om mig. Allt det här har gjort att det blivit en vägg mellan oss. Hon säger att jag överreagerar över skrivningen. Att jag kan göra den senare.

Men jag har mejlat kexan och frågat om jag kan göra den halv åtta istället. Och få kortare tid på mig för att hinna sen. För jag vill inte vara ett jävla problembarn som måste ha massa lättare i skolan och sånt. Jag ska fixa mvg på det. Jag har pluggat flera veckor och jag är värd att vara normal. Jag är värd ett rum fyllt med skrivångest och en lärare som kryssar mellan bänkarna. Jag är värd att ha normala förutsättningar och krav och inga sympati-"du gör så gott du kan lilla fuskanorektiker"-krav.

Förresten vill jag inte ens till östra alls. Oavsett tid. Det har jag sagt från början. Dom är helt knäppa där. Dom borde lägga tiden på folk som äter några frukter per dag och inte vet vad normal kosthållning innebär. Dom borde se en dag i mitt liv och fatta att jag inte lever på nån svältgräns utan tvärtom äter mycket mer än när jag tränade.

fuck it.
BLÄ. jag har ju ledigt på fredag eftermiddag. JAG VILL GÖRA SKRIVNINGEN DÅ OCH GÅ HEM OCH KÄNNA MIG JÄVLIGT NÖJD MED MIG SJÄLV OCH SLAPPNA AV HELA HELGEN.. KANSKE GÅ MED LINA ELLER ANNA ELLER NÅN ANNAN OCH FIKA EFTERÅT OCH SKRATTA ÅT ATT NÅN LÄRARE LUKTAR VITLÖK. JAG VILL INTE SITTA MELLAN MINA FÖRÄLDRAR MITTEMOT HON ÖSTRA-TANTEN OCH VÅNDAS. Ja, båda föräldrarna MÅSTE vara närvarande. Helt sjukt. Om 7 månader är jag 18 år, vuxen, myndig. Ändå ska jag behandlas som ett jävla autistiskt barn. DET ÄR FEL.

tisdag, november 28, 2006

köpenhamn.

Var hos storasysteryster i Köpenhamn i helgen. Var trevligt. Åt dock lite sämre än jag brukar vilket resulterade i blodsockerfallshumör - surt och mindre trevligt. Köpte inte kläder som innebär att jag växer UR dem, eftersom jag ger min kropp lite svängrum och utrymme att gå upp lite nu :)

Köpte en parkas-jacka. Jag hade lovat mig själv att köpa snygg KAPPA, men den här jackan var så SKÖN och VARM så den var tvungen att köpas..

Vart på en gigantisk HM på ströget.. SÅG VIKTOR&ROLF-kollektionen!!!!!!!!!!!!!! Den som tog slut på typ 30 minuter i sverige. Och vad hängde inte framför mina ögon: TRENCHCOATEN..! Den apsnygga med spänne.. klockade. Underbar men acknejacknej - FANNS BARA 38:or kvar. hade nog behövt en 32/34. Så det var synd, annars hade jag lätt köpt en sån..

Var även inne på ett ställe som liknar NK. Bara massa snobbtanter med skabbiga pälsar som kollade snett på mig. Tittade på vinterstövletter och skrattade (på riktigt) när jag kollade priset. Sen såg jag att det var 50%. De kostade 2000 danska, fast hälften.. 1250 svenska cirkus.. Men dom blev köpta. Det var nog ett dåligt köp efter som jag fick skoskav igår av dom..

Satt själv på olika kafeér en del, eftersom syster jobbade/pluggade. Blev mycket kaffe - och mycket plugg och för lite mat. Så nu har jag ätit JÄRNET de här få dagarna efteråt så att kroppen inte hamnar så mycket bakom ;)

Nu ska jag till stadsbiblioteket och plugga.
Ha det fint.

onsdag, november 22, 2006

aj.

Väga mig imorn.. en vecka sen sist. Som vanligt.

Olustkänsla. Jag är galet nervös. Men för vad?

Om jag har gått upp.. Konstigt nog, för det är det jag V I L L. Jag villvillvill gå upp i vikt. Men ändå är det det jag är mest rädd för i hela världen. Fullkomligt jävla skräckslagen, fast jag vill. Det är så jäkla dubbelt det där.

Men om jag har gått ner kommer jag säkerligen att fälla en tår, för då betyder det att jag måste äta ännu mer och det är svårt att trycka i sig all mat som det är. Men om jag gått upp kanske jag blir rädd (brukar bli så) och (o)medvetet börjar äta aningens aningens mindre och hoppsan - nästa vecka är jag då tillbaka från scratch..

Ett evigt jävla resonerande i mig själv. Och det är som ett mummel i mitt huvud hela tiden. Ingen riktig koncentration känns det som..

Näe - jag vill ha gått upp på vågen imorn - sådetså. Det vill jag. Och det ska jag säga till mig själv varje gång jag vaknar på morronen, intala mig det, och framförallt varför jag vill det. Jag kan inte leva såhär och om jag skiter i detta nu och "äter när jag har lust"- (som vissa berättar för mig att man ska..) så kommer jag att dö av att nåt organ stannar innan 30. Och det vill jag undvika.

jag blir bara så himla störd. Störd när jag får mat jag inte planerat, störd så att jag kan börja gråta av det, helt sjukt egentligen. Om jag hade sett den här figurens tankar framför mig för några år sedan hade jag bara suckat och sagt "ja de där idealen är ju för jävliga" och gått vidare med mitt liv.

Vilka ideal? Inte en benskör tant med skabbig hy utan underhudsfett, sån vill man inte bli. Nej.

Ska till min syster i helgen, åker på fredag. Jätteorolig. Det ska bli skoj förstås, men allt med maten, på två dar inte en måltid som jag vet om i förväg.

Jag hatar att jag tänker så här. Nu är det tio timamr tills jag ska väga mig och det känns kritiskt. Kritiskt. För jag har ingen självkännedom alls. Jag kan inte känna i min kropp hur den står viktmässigt, hur jag ligger till jämfört med ett år sen. Jag kan inte se skillnad, rent objektivt på bilder och så. Men jag känner mig fortfarande mullig. Jag kommer inte ifrån den där krypande känslan att i alla sällskap, i alla sammanhang känna mig udda,

jag är trött på att allt negativt i mitt liv kretsar kring "tjock"; när allt blir extra jobbigt börjar jag liksom känna hur tjockkänslor kryper under skinnet och vetefan hur jag ska hantera det heller..

Jag tror jag vill ha ett matschema. Fast att det är galet mycket mat på sånna så behöver jag ngt att förhålla mig till. För det här är svårt och håller inte, jag kan inte själv helt enkelt.

söndag, november 19, 2006

Ebba - du är fantastisk.

Jag fryser mindre = tack vare all god MAT
Jag kan tänka aningens aningens klarare = m a t
Jag är gladare =mat.

jag går inte upp = mat...

gah. Det är EN person som berättat för mig hur mycket jag behöver för att gå upp. Och det är ingen inom sjukvården.

Jaja, jag funderar iaf seriöst på att börja äta macka till mellanmål för det går ju inte det här. Konstant mätt och inte ett gram uppåt - dock neråt :S

Så jävla frustrerande när man väl tagit klivet att öka på maten så mycket att det inte hjälper - att trots ingen träning + mer mat SÅ GÅR MAN INTE UPP. Alldeles först kändes det bra, skönt att veta att man inte går upp till en oformlig massa av den där större portionen mat eller extra äpplet. Nu börjar jag redan tröttna. Funderar på att be mamma ta undan vågen så jag slipper bli så besviken, sur och irriterad. För oavsett VAD jag väger får jag värsta olustkänslan. 1 hg upp och jag blir rädd, 1 hg ner och jag blir sur. Inget duger.

anledningar til att gå upp: (hittat en ny)
få snyggare händer. Mina blodådror syns lika tydligt som på min mammas händer, och hon är snart 50.. Det är inte så snyggt.. Dessutom är dom torra.
Och månaderna kryper. Snart max FEM månader på mig att gå upp. 8-9 kg. Klart jag fixar det.. MER än 1,5 kilo i månaden. Det kan funka. Synd att jag är en sådan ihärdig motståndare till näringsdrycker. Och all annan flytande dryck som inte är vatten/kaffe. Aldrig mjölk till maten, det smakar inte gott. Och juice känns så.. onödigt?

Hej då äckliga händer, hej då benig rumpa, hej då ryggknotor, hej då torrt sprött hår, hej då spruckna naglar, hej då huvudvärk, hej då hjärtslag i huvudet som gör att man inte kan sova, hej då hugg i hjärtat hela tiden, hej då miniräknare i huvudet (även om jag nog får dras med dt en tid framöver), hej då "nej jag kan inte fika/luncha/göra det och det" med någon jag VILL träffa p.g.a. matångest.

Hej underhudsfett som gör min hud snyggare, hej mens, hej spring i bena, hej LUSSEBULLE, hej kaffe med mjölk, hej tjockare hår, hej jämna naglar, hej nya initiativ, hej glada friska tankar, hej alla som jag missat och dissat flera gånger om p.g.a matångest, hej fyllor som mitt sega hjärta klarar av.., hej löparskor och kolhydratspåladdningar och rejäl träningskrubb, hej gruppträning på gymmet, hej ork och mat jag inte vågar äta nu, hej ett långt liv med barn och fru.

Jag älskar sånt här, listor och ebbamotivation, svårt att omvandla det till praktik, svårt att äta mer än vad som förväntas av mig, svårt att bryta mig ur mallen mina föräldrar bestämt, vad som är "lagomt" med mat och vad som är "för mycket mat", min kropp kräver mycket mat, och jag ska skita i vad dom tycker är för mycket, lyssna till min kropp. Mitt hjärta kräver mat för att jobba upp pulsen.

Aldrig mer akuten och EKG, aldrig mer fem rör med blodprov och läkare som säger att man ljuger om det man berättar. "Nej du äter inte alls fyra gånger per dag, då skulle du vara normalviktig". BLÄ.

Hej friska tankar
hej friska tankar
Hej friska underbara resonemang!

lördag, november 11, 2006

Ska jag gå upp eller ska jag ge upp?

Gå upp.
Såklart

Rent logiskt förstår jag det.

Mitt hjärta slog 43 slag i minuten och det är inte normalt.
Min puls är alldeles för låg och kan inte cirkulera blodet i kroppen, alltså fryser jag.
Jag äter för lite
fast jag äter hela tiden.
Jag äter fel saker.

Varför är det så svårt att göra rätt?
Varför är det så svårt att fatta?

Att om 6 månader ska jag ha gått upp till 50.
Hur ska det se ut? Hur ska jag se ut?
Ska jag våga allt vad det innebär att TA EN KAKA TILL, att ens ta en kaka.. Eller en full portion av ditten och datten, något annat än soppa till lunch och smör på mackan.

Min hud är torr och jag vill aldrig sondas. Jag vill inte ta näringsdrycker.

Jag är något annat än en anorektiker, jag är ingen jävla anorektiker, jag är bättre än så. Fan jag är b ä t t r e än så..

sådetså.

lördag, november 04, 2006

hey

Jag hade en ångest-tur idag. Gick upp rätt tidigt för att gå och städa. Tog en macka och gick, molnigt var det. Städade fort, gick direkt därifrån till skatås, joggade över en mil, hem. Ingen hemma, utelåst. Väntade på trappan, sen kom dom hem. Mamma hade köpt chiabattabröd till kalle och sig. Inte till mig. Fick en dum tanke - tänkte att mamma inte köpt bröd till mig för att jag är tjock. I alla fall. Hade inte ätit sen morgonen, och rört på mig mer än 1,5 mil. Jag var helt slut i huvudet. Blev ledsen och grät. Jag låg över halva matbordet och bölade i säkert en trekvart. Allt kändes så konstigt och fel och jag ville inte ha någon mat, sådär är det, när maten känns helt omöjlig behöver jag den som mest. Jag är sjutton år, ligger över matbordet och gråter och snorar och vet inte vart jag ska ta vägen. Vad gör jag? Jag går in till mamma och säger "jag vill ha hjälp".. Vi drack te och mamma gjorde en macka till mig. Jag känner mig så dum, hon vet inte hur mkt jag går och springer. Ändå tycker hon att jag äter alldeles för lite. Jag ska ju liksom upp. inte bara till där jag var i våras, utan MER. Det känns så svårt och konstigt att acceptera.

Men för att kunna leva måste jag upp. Jag vill inte få benskörhet, jag vill flytta hemifrån, få barn, orka plugga ordentligt, få ett skojigt jobb, springa nåt maraton eller så. Jag vill resa. Om jag måste nå en vikt för att kunna göra allt det där så får det vara så.

För jag kommerinte bli groteskt stor, även om det är så det känns. Kanske kommer min kropp kräva att vara en 36:a en dag. Det kommer kännas förjävligt men vadå? Jag är en 32:a nu och inte fan känns det så jävla chearfull..

jag ska hinna uppleva så mycket mer än det här i mitt liv. Jag ska inte bli som anorektikern i mitt kvarter, hon som går tidiga mornar med stora kliv och tunntunntunn kropp. Hon svänger så jävla målmedvetet på armarna så det är skrämmande. Hon har ju uppenbarligen en styrka inom sig, som driver hennes undernärda kropp i hög hastighet och tänk, tänk var hon kunde lägga den styrkan? Att vara sig själv, att resa, leva, må bäst.. Kanske verkar jag dömande för hur kan jag veta att hon är en anorektiker? Hennes håliga ansikte avslöjar henne, hennes extremt tunna kropp och hennes ögon. Jag går ibland samtidigt som henne, då tittar jag henne i ögonen, fast hon tittar inte tillbaka. Jag vill helst bara gå fram och ruska om henne. Ser hon inte vad hon gör mot sig själv? Hon är sorgligt nog mitt skräckexempel. Jag vill aldrig bli hon, säkert över 25 och tvångsmässigheten personifierad. A l d r i g

fredag, november 03, 2006

rutiner.

Oj vad jag fryser!
Konstant, inomhus, utomhus, på cafeér. Ö v e r a l l t !

Ännu en anledning att gå upp ett par kilon ><

Jag trivs faktiskt inte med att huttra och ha kalla fingrar och händer. Det känns inte bra alls nu när det är nollgradigt och det kommer defenitivt inte kännas bra när det är minus 10 grader..!

Idag är det fredag och har hunnit med lite iaf. Var ute på en långpromenad innan frukost, gjort varje dag denna veckan faktiskt, underbara vintersol <3 kall röd näsa liksom.. Städat, och till och med pluggat lite matte, pratat med isa en lång stund i telefon, läst i min braiga bok. Snart ska jag byta lakan.

Skulle träffat oa idag, hon ska ju T.E.X få sin tröja, men hon struntar i det? Tror jag.

BLÄ jag måste sluta schemalägga mina dagar på det horribla viset.- Helt hemskt att jag måste ha en struktur som följer klockslag nästan för att leva.. typ "klockan ett ska jag till biblioteket, sen äta lite frukt, sen klockan tre måste jag göra det och det".

Det är en sjuk tvångsmässighet och jag tror det hänger ihop med anorexin. Det där med att göra något utanför schemat, det gör så förtvivlat "ont", alla rutiner, alla matrutioner, alla livsregler - tänk om jag bara skulle sluta med dom? hur skulle det gå? galet? skulle jag bli groteskt fet? svar: n e j! skulle jag bli en lat äcklig människa? NEJ , jag skulle bara må lite bättre i mig själv och orka mer, utan massa dumma regler.

Nu ska jag byta lakan.