Jag borde gå ut och jogga. Jag är lat. Jag orkar inte ens jogga. Det är mörkt och jag ältar och ältar. (ring mig ring mig)

Det känns som om jag sväller. Överallt. Ut över kanterna på mina byxor. De tio kilona kommer tillbaka över natten. Jag åt ett halvt hekto pasta, svamp, aubergine, sedan drack jag kaffe och åt ett äpple. Smutsigt. Smasksmask hela tiden, skär i tallriken. Det är inte ens gruppsex. Det är mer som en äcklig skara människor. Djuriskt. Och det enda vi pratar om är mat. Mamma till pappa "ta inte mer nu, du har redan ätit för mycket". Farmor till sig själv "jag borde inte", andrea till alla "jag önskar jag kunde ha en efterättsmage", hanna till mamma "jättegott, men jag borde inte äta så mycket" kalle "får jag ta lite till" mamma "nej inte mer nu". Och i mitt huvud snurrar känslor av äckel. "jag borde inte jag borde inte, får man? hur då? varför? Hur mycket går jag upp nu?". Sådär ångestladdat har det inte varit på länge. Fan.

Varför är jag så konstig? Varför har jag sån paranoia? Människor orkar inte med mig för jag är så självupptagen.

(förlåt förlåt förlåt mig)