Hej

Inte skrivit här på ett halvår.

Först var jag bara arg. Ensam i mitt stora hus, och jag skrek, jag skrek och grät och låg i fosterställning på golvet, jag kunde inte förstå hur hon kunde göra såhär mot mig, hur hon kunde göra såhär med mig.

Jag började inte fundera förrän långt in på natten. Hon kunde inte hjälpa att hon slutade älska mig, inte hennes fel.

Men det är det här sättet, fjärde gången via telefon, det är fenomenalt skumt. Och att i förrgår var hon hur gullig som helst, hon måste verkligen vara bra på att låtsas. Och det skrämmer mig.

Men - trots allt, det är inte hennes fel att jag inte betyder samma sak för henne längre.
Hon vill nog ha tillbaka sitt skivfodral, jag vill ha tillbaka monster. Undrar hur vi ska lösa det.

Är ensam hemma tills på fredag natt, känns skumt. Höll på att åka till andrea igår, jag pallade inte att lipa mot golvet längre. Men sedan ångrade jag mig. Jag fyller sjutton om två månader, arton nästa år. Vad än jessica säger är 18 vuxengränsen, jag är snart vuxen - vuxna måste kunna hantera grejer själva.

Jag vill vara ensam med mig själv hela veckan.
Jag vet inte vad som gör ondast med oa, att hon har valt att behandla mig som hon har gjort eller att hon kommer bli ihop med någon annan, att det inte är vi. Jaja, det blir till att tänka gulliga snälla tankar nu då..! Så att jag inte blir cynisk.