vädret
Det är strålande sol ute och jag lever. Det känns så bra. Jag läste i min gamla brevbok igår, en massa brev jag skrev i september-februari till människor. Sådana där brev man skriver men aldrig skulle skicka. Det var brev till Oa, brev till min syster, brev till mamma och pappa.. En massa brev. Jag blev stolt för det har hänt så mycket sen dess. Jag skrev ett brev till mig själv från nu till då och slog ihop boken.
Idag hade vi nationella proven i engelska, det gick OK. Säkerligen minst godkänt i alla fall.
Några skulle på picknick efter skolan bestämdes det. Någon frågade om jag skulle med, men jag sa att jag hade mycket att göra och inte kunde. Det gjorde lite ont i mig för jag ville verkligen med. Men jag har bestämt att jag skulle springa den längsta distansen idag, 18 km. Jag ville mycket hellre vara på en picknick med mina underbara klasskamrater men något i mig hindrade min vilja. För det finns något starkare som alltid kräver min koncentration. Inte för att jag inte gillar att springa, för jag älskar det. Känslan av att flyga ner för backar, svettas, och spurta i uppförsbackarna gör att just de timmar man springer finns det inget mer levande. Hjärtat slår, pulsen är hög, allt är explosivt och de sista kilometrarna är man så trött att man vill sakta ner, det gör man inte, det går alltid. Med det som är starkare än viljan går allt.
Men som sagt, idag ville jag ta en paus och gå med på picknick, men jag var antisocial och sa att jag hade mycket att göra. Jag undar när jag vågar bryta mina mönster och göra något oplanerat. Det lär dröja. En sak i taget. Nu har jag ätit mycket bra i flera månader. Mål och mellanmål och allt möjligt.
Idag var det varmt, över 25 grader och jag sprang i kortkorta shorts, så mina vita, håriga ben blev mycket synliga.. moahahah. Det var skönt men jag fick ont i huvudet. Lyckades klara 18,5 km och det kändes bra, har varit hemma ett tag nu och städat grovt länge, säkert två timmar, jag har farit runt som en gnu med dammsugarn och trasan och allt möjligt, nu är jag helt slut. Tänkte dricka lite grönt te och bara.. pausa ett slag.
Idag hade vi nationella proven i engelska, det gick OK. Säkerligen minst godkänt i alla fall.
Några skulle på picknick efter skolan bestämdes det. Någon frågade om jag skulle med, men jag sa att jag hade mycket att göra och inte kunde. Det gjorde lite ont i mig för jag ville verkligen med. Men jag har bestämt att jag skulle springa den längsta distansen idag, 18 km. Jag ville mycket hellre vara på en picknick med mina underbara klasskamrater men något i mig hindrade min vilja. För det finns något starkare som alltid kräver min koncentration. Inte för att jag inte gillar att springa, för jag älskar det. Känslan av att flyga ner för backar, svettas, och spurta i uppförsbackarna gör att just de timmar man springer finns det inget mer levande. Hjärtat slår, pulsen är hög, allt är explosivt och de sista kilometrarna är man så trött att man vill sakta ner, det gör man inte, det går alltid. Med det som är starkare än viljan går allt.
Men som sagt, idag ville jag ta en paus och gå med på picknick, men jag var antisocial och sa att jag hade mycket att göra. Jag undar när jag vågar bryta mina mönster och göra något oplanerat. Det lär dröja. En sak i taget. Nu har jag ätit mycket bra i flera månader. Mål och mellanmål och allt möjligt.
Idag var det varmt, över 25 grader och jag sprang i kortkorta shorts, så mina vita, håriga ben blev mycket synliga.. moahahah. Det var skönt men jag fick ont i huvudet. Lyckades klara 18,5 km och det kändes bra, har varit hemma ett tag nu och städat grovt länge, säkert två timmar, jag har farit runt som en gnu med dammsugarn och trasan och allt möjligt, nu är jag helt slut. Tänkte dricka lite grönt te och bara.. pausa ett slag.
upplagd av ceppo
8:43 fm
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida