hey

Jag hade en ångest-tur idag. Gick upp rätt tidigt för att gå och städa. Tog en macka och gick, molnigt var det. Städade fort, gick direkt därifrån till skatås, joggade över en mil, hem. Ingen hemma, utelåst. Väntade på trappan, sen kom dom hem. Mamma hade köpt chiabattabröd till kalle och sig. Inte till mig. Fick en dum tanke - tänkte att mamma inte köpt bröd till mig för att jag är tjock. I alla fall. Hade inte ätit sen morgonen, och rört på mig mer än 1,5 mil. Jag var helt slut i huvudet. Blev ledsen och grät. Jag låg över halva matbordet och bölade i säkert en trekvart. Allt kändes så konstigt och fel och jag ville inte ha någon mat, sådär är det, när maten känns helt omöjlig behöver jag den som mest. Jag är sjutton år, ligger över matbordet och gråter och snorar och vet inte vart jag ska ta vägen. Vad gör jag? Jag går in till mamma och säger "jag vill ha hjälp".. Vi drack te och mamma gjorde en macka till mig. Jag känner mig så dum, hon vet inte hur mkt jag går och springer. Ändå tycker hon att jag äter alldeles för lite. Jag ska ju liksom upp. inte bara till där jag var i våras, utan MER. Det känns så svårt och konstigt att acceptera.

Men för att kunna leva måste jag upp. Jag vill inte få benskörhet, jag vill flytta hemifrån, få barn, orka plugga ordentligt, få ett skojigt jobb, springa nåt maraton eller så. Jag vill resa. Om jag måste nå en vikt för att kunna göra allt det där så får det vara så.

För jag kommerinte bli groteskt stor, även om det är så det känns. Kanske kommer min kropp kräva att vara en 36:a en dag. Det kommer kännas förjävligt men vadå? Jag är en 32:a nu och inte fan känns det så jävla chearfull..

jag ska hinna uppleva så mycket mer än det här i mitt liv. Jag ska inte bli som anorektikern i mitt kvarter, hon som går tidiga mornar med stora kliv och tunntunntunn kropp. Hon svänger så jävla målmedvetet på armarna så det är skrämmande. Hon har ju uppenbarligen en styrka inom sig, som driver hennes undernärda kropp i hög hastighet och tänk, tänk var hon kunde lägga den styrkan? Att vara sig själv, att resa, leva, må bäst.. Kanske verkar jag dömande för hur kan jag veta att hon är en anorektiker? Hennes håliga ansikte avslöjar henne, hennes extremt tunna kropp och hennes ögon. Jag går ibland samtidigt som henne, då tittar jag henne i ögonen, fast hon tittar inte tillbaka. Jag vill helst bara gå fram och ruska om henne. Ser hon inte vad hon gör mot sig själv? Hon är sorgligt nog mitt skräckexempel. Jag vill aldrig bli hon, säkert över 25 och tvångsmässigheten personifierad. A l d r i g