aj.

Väga mig imorn.. en vecka sen sist. Som vanligt.

Olustkänsla. Jag är galet nervös. Men för vad?

Om jag har gått upp.. Konstigt nog, för det är det jag V I L L. Jag villvillvill gå upp i vikt. Men ändå är det det jag är mest rädd för i hela världen. Fullkomligt jävla skräckslagen, fast jag vill. Det är så jäkla dubbelt det där.

Men om jag har gått ner kommer jag säkerligen att fälla en tår, för då betyder det att jag måste äta ännu mer och det är svårt att trycka i sig all mat som det är. Men om jag gått upp kanske jag blir rädd (brukar bli så) och (o)medvetet börjar äta aningens aningens mindre och hoppsan - nästa vecka är jag då tillbaka från scratch..

Ett evigt jävla resonerande i mig själv. Och det är som ett mummel i mitt huvud hela tiden. Ingen riktig koncentration känns det som..

Näe - jag vill ha gått upp på vågen imorn - sådetså. Det vill jag. Och det ska jag säga till mig själv varje gång jag vaknar på morronen, intala mig det, och framförallt varför jag vill det. Jag kan inte leva såhär och om jag skiter i detta nu och "äter när jag har lust"- (som vissa berättar för mig att man ska..) så kommer jag att dö av att nåt organ stannar innan 30. Och det vill jag undvika.

jag blir bara så himla störd. Störd när jag får mat jag inte planerat, störd så att jag kan börja gråta av det, helt sjukt egentligen. Om jag hade sett den här figurens tankar framför mig för några år sedan hade jag bara suckat och sagt "ja de där idealen är ju för jävliga" och gått vidare med mitt liv.

Vilka ideal? Inte en benskör tant med skabbig hy utan underhudsfett, sån vill man inte bli. Nej.

Ska till min syster i helgen, åker på fredag. Jätteorolig. Det ska bli skoj förstås, men allt med maten, på två dar inte en måltid som jag vet om i förväg.

Jag hatar att jag tänker så här. Nu är det tio timamr tills jag ska väga mig och det känns kritiskt. Kritiskt. För jag har ingen självkännedom alls. Jag kan inte känna i min kropp hur den står viktmässigt, hur jag ligger till jämfört med ett år sen. Jag kan inte se skillnad, rent objektivt på bilder och så. Men jag känner mig fortfarande mullig. Jag kommer inte ifrån den där krypande känslan att i alla sällskap, i alla sammanhang känna mig udda,

jag är trött på att allt negativt i mitt liv kretsar kring "tjock"; när allt blir extra jobbigt börjar jag liksom känna hur tjockkänslor kryper under skinnet och vetefan hur jag ska hantera det heller..

Jag tror jag vill ha ett matschema. Fast att det är galet mycket mat på sånna så behöver jag ngt att förhålla mig till. För det här är svårt och håller inte, jag kan inte själv helt enkelt.