en lördag.

Tanden är kvar. Veckan har varit skitjobbig. Jag tänker bara på tänder, drömmer om tänder och är orolig. Tandläkarbesöket i tisdags var konstigt. Hon sa att hon inget kunde göra innan den 20:e september, tills dess är det "vänta och se" om den växer fast. Den kan vara död och behöva dras ut, då får jag gå med glugg i typ sex veckor. Känns lagom aktuellt alltså.. Eller som J och H sa när jag berusad och skrikgråtandes blev släpad av dom från taxin den där natten (efter akuten och med blodig mun) och jag sa "jag kommer se helt sjuhuhuhuk uhuhut (gråtgråt)" Dom sa "äsch ebba, då kan du ju skaffa en pimpig guldtand": Hehe, hade vart himla kul faktiskt..

Ja men veckan, massa tomatsoppa all the time, med bröd nedmosat och typ mixat för att få i mig energi. Massa massa sömn hela tiden, vart helt slut efter skolan och bara sooovit (de starka värktabletternas fel). Nu känns det äntligen bättre och imorse åt jag rostat bröd (delat i bitar, och lagt in i kinderna - där kan jag tugga!) med ost och FAN VAD GOTT. Jag har verkligen saknat MAT så sjukt mycket, varit helt matt och slö och ledsen. Hur klarade jag det för ett år sedan???!!! Det är ironiskt att då så gick jag på som en duracellkanin och var manisk, nu blir jag helt utmattad utan ordentligt med käk =friskt. Känns bra. Skulle aldrig orka hålla på sådär igen..

Annars har mina fantastiska kamrater haft ett extremt tålamod med mig, Gråt och ledsenhet och tandproblem, dom frågar och finns där och (oj vad fina ni är!). Druckit te med sked och gjort saker i veckan trots trötthet. I måndags sov jag bara, i tisdags te hos H och sen hem (de festade på kvällen, att dom orkar!), onsdags vila, torsdags rysk film på universitetet (tack vare numera universitetsstuderande J, ryska pluggar han), den var svår. Fina naturvyer och så, men annars vet jag inte vad jag tyckte. Fint sällskap i allafall. Sen te hos H igen, igår så åkte vi till andra H och teade, pipade och hade det mys. Jag lyckades sluta munnen kring vattenpipe-grejsen, kändes hemskt bra. Jag är orolig för H, vill inte att det ska vara som det är, önskar jag kunde förändra något, inget jag säger eller gör kan fixa det. Jävla skitsjukdom. Jag blir så arg ibland, alla underbara människor som blir sjuka och det tar så mycket. energi och kraft och saker man behöver. JÄVLA SKITSJUKDOM.

Jag ser förjävlig ut med metalltråd i munnen, jag försökte hålla för när jag skrattade i början, ser ut som "tagen ur en skräckfilm": Men sen struntade jag i det och skrattar ändå. Åt eländet. Jag kan ta det med en nypa salt, det löser sig. Om max ett halvår (hemska tanke) kanske jag ser normal ut. höhö.

Vi fick inte lägenheten. Vi hade ju en visning, och bara två till hade kollat på den, känns lite synd. Det var så nära skolan, (cykelväg till och med), fin balkong, jättenära till en braig second hand och stort bibliotek, ICA osv.. Men men, vi ska lägga ut en anons på blocket för andra hands-hyrning, så det löser sig väl.

Tja, idag är jag så sjukt trött efter den starkaste sista tabletten igår. Ska ju gå fredsloppet sen med H, H och L. Vet inte om jag orkar :S Kanske ska höra av mig och se om vi kan fika efteråt istället. Funderar på att köpa skinnjacka idag, vegatarian och allt, fan vilken dålig sådan jag är. Har mina funderingar på att bli vegan igen också, men det växlar. Behöver nya löparskor också, bra löparskor. Asics. iofs lär det dröja innan det blir löpning igen, vågar absolut inte riskera något med tanden, det stöter ju i munnen när jag springer till spårvagnen. Kan nog vara bra också tror jag, lite vila emellanåt, återhämtning av musklerna. Om man dessutom inte kan få i sig all energi så gör det INGEN NYTTA att springa. Av erfarenhet vet jag att konditionen återhämtar sig på nolltid efter uppehåll. Tog inte långt tid för min kondis att repa sig efter många månader utan rörelse. (bara så att ni/du vet). Det här skriver jag till alla i svält; hjärtat är en muskel. Det vet du innerst inne. Om man då springer (=tränar hjärtat) utan att äta mer än vad man gör av med (om man är underviktig som du är) så bryter man ner hjärtat. Visst konditionen finns kvar, men hjärtat blir svagt. Och det kan leda till hjärtstillestånd vid träning. Du kan inte träna när du är så lågviktig. Din skaderisk ökar hundra gånger om och det är livsfarligt. Träningen gör bara skada. Vila, gå upp i vikt, och du kan träna igen, kondtionen går som sagt fort att återfå. Kärlek <3 (du VET) Jag undrar hur man inser det och faktiskt låter BLI att träna när ingen säger åt en, tvingar en att avstå. I mitt fall var det läkare och östra. När man bor själv, kan göra hur man vill och man är såpass underviktig. När man tar eget ansvar. Hur gör man för att sluta? Så himla lätt att ta till då ångesten kniper åt, ut och springa liksom. Jag tror att det är hemskt farligt. Jag springer aldrig och jag får ångest, vet att det blir fel. Det ska vara en glädje. Klart man vill "vara som alla andra". Men face it, oavsett hur man ser på det, med anorexi kan man inte göra exakt som alla andra, innan man återfått normalvikt och sunda tankar. Det går inte. Låt bli kära. låt bli.