wayoutwest och första reseminnet.

Det är ganska skönt att vara tillbaka i Göteborg. Haft ett dygn på mig nu, att samla mig, ta det lite lugnt. Fast jag har inte kunnat ta det så lugnt. Sovit kanske fem timmar allt som allt (på två nätter), haft en hel massa extraenergi. Tagit igen mig lite matmässigt. Känns bra, kroppen skrek efter mat ungefär. Sprang en lugn runda igår också, i solsken. Brände armarna. Träffade M på kvällen, vi delade på en flaska franskt vin på bryggan. Mycket trevligt.

Imorse blev det en promenad och frukthandeln. Nu sitter jag här och känner mig pigg. Ska gå med M till stan sen, hämta ut mitt festivalarmband till WayOutWest som börjar idag. Jag vill se Manu Chao ikväll. Det lär vara fullt med folk. 16000 i slottskogen, fattar inte hur alla ska få plats..

Resan då.. Skriver lite pö om pö. Det började i Göteborg, vi tog färjan till fredrikshavn, åkte tåg genom danmark, blev konstigt redan där faktiskt, vi fick byta tåg och åka tillbaka en massa. Fortsatte med att vi missade tåget till Hamburg.. Alla kände skriande behov av att ta hand om oss. Fyra korta tjejer som inte har en aning om vart dom ska väcker uppenbarligen "ta-hand-om"-känslor. En tågpersonal skrev "please take care of them" på baksidan av vår biljett och sa att vi skulle visa den på alla tåg fram till Amsterdam. Det gjorde vi. Och det löste sig. På tåget mot Amsterdam hände det massa grejs. Hälften av tyskarna kunde inte engelska. Så när vi inte hittade våra platser i tåget med typ tjugo vagnar och skulle fråga en tant (hon hetter förresten frau Zimmerman-stod det på namnskylten) och hon sa "Sprechen nicht ....." så försökte vi ändå göra oss förstådda. H sa ännu långsammare med tydliga munrörelser "onehundredandninetytwo", och jag försökte säga 192 på tyska. Kom bara till ett tveksamt "ein?". Hittade tillslut platser, hamnade i en kupé med en serb (tror han var serb). Han var märklig. Satt och drack sina öl. Sa ingenting. Tittade mest.

Vi bytte kupé. Jag och L hamnade i samma. Vi skulle sova. Det var obekvämt. Vi la oss under sätena på golvet. Fördelen med att vara liten alltså. Det luktade rök. Och damm. Och golv. Men jag somnade, och blev väckt av en tysk hård röst som skrek "reisepass, reisepass". Det var den deutche pass-politzei som kom. Vi såg ut som flyktingar när vi yrvaket tittade fram under sätena. Han tittade på Ls pass lite snabbt. Tog mitt pass och synade det, sen ringde hans mobil. Han fick ett samtal och röt högt på tyska, han verkade väldigt arg. Han höll fortfarande i mitt pass. Fönstret var öppet och han började gesta med armarna, fortfarande med passet i handen, han viftade alltså med det mellan två fingrar ut genom det öppna tågfönstret utanför kupén. Det såg ut som han skulle tappa det och jag försökte teckna åt honom att ge tillbaka passet. Han såg mig inte, jag viskade (vad jag trodde var lågt) till L: "fan vad stasi alltså". Han måste ha hört. Jag hade ju öronproppar i örona, och jag gapar alltid när jag har det. Dessutom är stasi inte precis ett svenskt ord. Jaja, fick tillbaka passet tillslut och vi somnade om. En annan konstig grej på den tågresan var att tåget krockade med en bil mitt i natten. Så det blev försenat med fem timmar. Det fick vi reda på under morgonen, och bara genom andra passagerare. Noll info till oss från de som körde. Undrar hur det gick med bilen och grejer, om det var passagerare eller bara parkerad på spåret. Innan vi somnat där under sätena såg vi också en från vår parallellklass på samma tåg. Märkligt.

Skriver nog vidare om resan från Amsterdam imorgon. Så mycket jag ska skriva ur mig. Serben jag berättade om (som vi delade kupé med först), återfann vi på alla tåg ända till bryssel. Märkligt. Han var väldigt skum.

Ikväll blir det festival alltså. Salem ska ses, cocorosie, Manu chao och nåt mer därimellan.