Jobbigt idag.

varför äter man när man äter? Och varför avstår man när man avstår?. Jag är så trött på mitt psyke, lobotomera mig någon. Det skulle inte bli mycket kvar då, det är konstigt att jag kan prestera alls i skolan, för allt jag tänker på är hur jag ska tackla nästa måltid, ska jag eller ska jag inte? Jag har gnällt lite på att jag inte vet hur jag ska gå upp. Men nu var jag ju hos anorexi på östra. Fick ett matschema. Det var fruktansvärt. Hon pratade inte med mig - behandlarn, hon pratade med mamma och pappa, över mitt huvud. Matschemat är förfärligt. Man ska dricka standardmjölk till varje måltid. Det tar jag bort själv. Utan omsvep. Frukosten är gigantisk. Det andra KAN jag leva med. Men det märks att mina föräldrar också tycker det är för mycket mat, så dom kräver ingenting. Nästan ingenting. Och jag vågar inte äta mer än vad som krävs. För jag vill slippa ta ansvaret över att jag går upp. Vara arg på någon annan för att jag går upp. Så att jag klarar mig ur den här knipan nu. Men låt mig slippa ta ansvaret, låt mig säga "det är deras fel" när jag går upp. Men det är min mun, det är jag som sväljer. Och det kommer inte sitta folk och äta med mig varenda måltid jämt. Vill jag leva eller dö? Den där tanten sa att helst skulle någon vuxen lägga upp mat till mig i matsalen. Jag grät men jag skrattar när jag tänker på det. Herregud, jag är väl ingen skitunge. Skrattet fastnar i halsen för jo - jag gör rätt dumma grejer. Gått ner igen och min kropp fixar det inte. Mitt hjärta är för fan långsamt. Jag har kalla fötter och kalla händer och jag har ont i huvudet och kan inte sova på nätterna. (men ja, jag skriver för att övertyga mig själv nu). Om jag äter allt det där på schemat så kommer säkert mina föräldrar att tycka att jag äter för mycket. Och det vill jag inte. Bli deras lilla svullardotter. Jag får förresten inte gå alls längre. Det var hon klarast med. Inte ens tio korta jävla minuter om dagen får jag promenera. Så mina sköna dagliga promenader till och från gamlestadstorget - hej då. MEN VAD HÄNDER NÄR JAG GÅTT UPP DOM HÄR TIO KILONA? JAG KOMMER INTE HA NÅGON KONDITION. Jag måste ändra mina tankar, se längre än så. So what, jag kommer kunna ha mens, kommer kunna få min älskade pms efter 1,5 år utan. Jag kommer kunna äta när jag är hungrig. Jag komemr inte gråta varenda dag över alla tankar. Jag komemr vara mindre mörk under ögonen. Jag kommer kunna träna av träningslust och vadå om jag har dålig kondis, jag får väl träna upp den på ett vettigt sätt då.. men så kommer det en feltanke i vägen. Det är som att alltid snurra i samma hjul. Jag vill så mycket. jag vill gå upp. Men jag vill inte göra det som det innebär.

Jag undrar ibland över vilka som läser min blogg. Vilken skev bild dom måste ha om mig som människa. Jag vill vara något mer än det här. Jag vill komma ur svältläget min hjärna har hamnat i så att jag orkar tänka på annat. Så att jag orkar vara där för alla människor som är där för mig. Jag skäms ibland för att jag inte kan vara ett stöd, en vettig person för någon annan. Jag bara tar och tar och kan inte ge.

När allt det där bara kommer över mig ringer jag min kompis X. Vi träffas egentligen aldrig, nästan aldrig. Hon har aldrig varit intresserad av mitt liv och har sen flera år tillbaka kallat mig för "tjockis". Jag var ju rätt mullig när vi gick på högstadiet så det känns bara som "det är så det är"-grej. Hon frågar aldrig något om mig, och vet i princip inget om mitt liv nuförtiden. jag vet iaf allt om hennes. Och jag ger henne råd om hennes pojkvän, om hur hon ska lägga upp sin skolgång, jag ger av mig och låter henne ta av mig. Ta mina förmaningar om att hon ska ta det lugnt och inte stressa ihjäl över nästa prov, ta mina "det är han som gör fel- inte du. låt honom inte låsa dig sådär", "du måste ta hand om dig". Jag är en hemsk människa. Men det är som att tillfälligt få känna sig nyttig för någon annan. Känna sig som att man ger något. Jag är ju hennes "tjockis-psykolog" liksom.

Samtidigt så är jag arg på mig själv att jag inte kan vara mer för dem som verkligen betyder mest för mig. Alla dom som dagligen måste stå ut med mig. Hur länge kommer dom orka? för hur skojig är en människa som bara har samma tanke i huvudet 24 timmar om dygnet? Hur mycket ger det att spendera tid och välmenande ord, kramar och kärlek på en sådan. Det är som att älska en vissen blomma. Tillslut ruttnar den ju och måste ut. Alla vet att det är ingen idé att vattna en död blomma, hur mycket vatten man än ger den. Undrar när alla börjar fatta att det är ingen idé ALLS att umgås med mig, att prata med mig, att vara med mig. Eftersom jag har mina äckliga tankar hela tiden.

Näe, ta tag i dig nu ebba. Visa att du är mer än så.