behandlaren...

Oj vad jag är ledsen och arg..!Träffade min behandlare för första gången idag. Det är samma som min syster hade, tyckte det verkade skumt att dom faktiskt placerade mig hos samma som min syster, det kändes fel. Jag är ju jag och inte bara "Någons syster" som man lätt kan känna i ett sånt läge. Och gud ja, hon tog faktiskt upp min syster. Oproffsigt tycker jag. Och jag bad om min vikt, jag ville också veta hur mycker jag gått upp på 1½ vecka. Nio hekto. Gråt gråt och åter gråt. Och jag har gått upp exakt fem kilo sen jag var på akuten i november.

Hon var stel och jag vet inte varför jag inte gillade henne, gick in med öppenhet, att kanske skulle hon vara okej, trots att storsyrran slutade gå efter bara ett par gånger eftersom hon sa tokiga grejer. Hon verkade tycka min vikt är helt okej, kanske "något" kilo upp, trots att jag vägde så i våras och ändå inte hade mens då. Jag tror egentligen jag behöver väga 50, egentligen, men när hon sa sådär blev jag glad och ledsen samtidigt, för det innebär att jag kan "komma undan" med en lägre vikt "för att hon har sagt det", och dessutom så släpper dom tydligen folk därifrån innan de fått mens för att ta tag i dom riktigt sjuka. Jag vill inte gå runt och vara "halvfrisk" från anorexin resten av livet, jag vill vara HELT frisk, MED mens, med träningsglädje och den matlust jag lyckats få nu och utan kaloriräknande. Hon verkade inte tycka det var något problem att jag gått så många månader utan mens, herregud 20 månader. För mig är det mycket. Känns så bra att kunna tycka tvärtemot henne, jag har sunda insikter nu!

Jag ska faktiskt säga åt henne att jag inte trivs med henne (på ett shysst sätt) om det inte känns bättre efter nästa gång (skärtorsdagen).

Var ju hos min kontakt på hummlan i förmiddags, kom överens om att min tid finns kvar där, fast att jag går på östra. Känns jävligt bra nu, vet inte hur länge östra känns okej. Och att då ha kvar min kontakt på hummlan känns gött. Hon är skitbra och jag känner mig alltid lugn som en filbunke när jag varit där. Jag kände mig som en vikt, ett BMI på östra idag. Inget mer. OBEHAGLIGT.

Åt dåligt, jag ville inte att vågen skulle visa mer än nödvändigt, så jag hade bara käkat frukost och inte druckit nåt när jag vägde mig där, så jag fick världens blodsockerfall efteråt och min stackars mamma fick ta alla gråtattacker som kom efteråt. Jag tror hon tyckte behandlaren var dålig också fast hon sa inte det, hon sa att jag skulle "ge henne en chans" och så luddigt uttrycker sig min mamma inte om hon tycker nån är bra.

När jag kom hem velade jag, skulle jag ta fil, skulle jag ta macka, vad skulle jag äta. i mitt huvud: "ska jag gå upp eller ner till nästa gång?!" - men sen bestämde jag mig för en halv förpackning keldasparrissoppa och två grova mackor. Kändes bra, och nu är blodsockret där det ska vara. Jag har ett mål: mensen, så jag ska inte ge mig. Jag ska ha den. JAG KAN FÅ DEN tills jag fyller år. rent fysiskt går det! Glädje!

Här var alltså ett förvirrat inlägg av mig.