början på veckan

Oj vilken lång dag.. Men skön. det var sol och underbart väder. vi njöt. OCh åt sushi med tjejorna innan vi hade teater. Går framåt med scenerna.

Men ändå är det jobbigt. Jag är så jävla trött på den här sjukdomen nu. Den syns liksom inte utanpå (längre), vet inte om den någonsin gjort det. Men den tar för mycket plats inuti. Verkligen. Jag oroar mig alltid över att ha ätit för mycket. Men jag äter ändå mycket mat, för jag vet att jag aldrig kommer att gå upp om jag inte käkar på. Idag på sushin beställde jag typ först. Blev mellansushin, och alla andra tog 8bitar, och jag tog 10. Och alla blev jäääätteeemätta och typ ville vrida sig på golvet av mättnad. Jag blev mellanmätt trots att jag ätit mycket mer än dom till lunch också. Och tre timmar senare var jag hungrig igen. Kom hem nyss och åt en microrätt. Och en frukt. Och det snurrar i huvudet, jag borde aldrig ha gått ifrån matschemat. Tänkte att "jag klarar det själv" för några veckor sen. Nu känns det omöjligt att gå tillbaka till. Det har tappat sin "magiska" bestämmanderätt. vem bestämmer då? anorexin? jag? Men den ständiga undran om jag har ätit för mycket är så jobbig att tänka på. Känner mig abnorm. Jag äter alltid mest. I alla sammanhang. utom kanske sötsaker då. Varför bryr jag mig om ifall människor tycker jag är glupsk? När jag var längre ner i vikt var jag lika glupsk egentligen. Fast jag åt inte med magen och munnen. Jag åt med ögonen. Jag skämdes så mycket över att tycka om mat. Och jag antar att jag fortfarande skäms.

jag vill ju bara ha mens. Det är det centrala.

Jag har sånna underbara vänner, och jag är så glad att dom finns. våran sommar kommer bli überbra, helt fantastisk. Men om min kropp inte funkar kan jag knappast tågluffa. När min mens kommer kommer även kroppen funka, kommer inte få lika mycket blodsockerdippar i humöret och inte börja gråta när jag inte fått mat på länge. Och let´s face it - när man tågluffar äter man när man har möjlighet, ibland får maten vänta, eftersom det inte finns att få tag på ibland. Och då kan inte jag sitta där och lipa. Nej då ska mensen ha kommit.

Jag måste bara skriva ur mig lite klagan:
Min hals.
Jag har så helvetiskt ont i halsen och som den hypokondriker jag är tänker jag genast på flunsan.

Hela lärarlaget har gått runt med influensa i skolan. Smittat varandra, lärarkandidater, elever. Hur korkat är inte det?? Om man har det yrket och inte kan jobba hemma får man faktiskt ta sitt ansvar och sjukskriva sig. Inte gå runt och nysa, febriga och ta i handtag, hosta i trånga klassrum, usch vilken smittohärd alltså.. :(

Känns bra att jag "bundit upp mig" lite i veckan iallafall. Imorn kommer två vänner och kollar på house hos mig (och käkar min favvo fruktsallad) och onsdag massa körlektioner (okej då -två) och plugg, torsdag lång dag i skolan och fredag filmkväll hos mig, och lördag på födelsedagsmiddag hos en eller hemma med familjen. På det plugg och jobb. Känns okej.

Lägg märke till min rödförkylda uppsyn. (näsan i allafall).

Ska försöka sova.
Trivs inte med att vara ensam faktiskt.
Det är inte kul att ta ansvaret över käket.
Men samtidigt bra.

Om jag gått upp på måndag är det ju "Mig själv jag har att skylla"- verkligen svart på vitt. Det är otroligt jobbigt. Samtidigt så ska jag ju upp så..