kommentarer
Okej, svarar på mina kommentarer i ett nytt inlägg.
Bara jag: På något sätt känns det bra att det finns några få som läser det jag skriver. Som ger mig respons och smarta perspektiv. Det uppskattas verkligen enormt! Hoppas att du tar eller får hjälp med dina ätstörningar? Ensam är inte stark, men ibland så känner man sig så himla borträknad, och då får man ta det själv, med sig själv. Tur att man får skriva då i allafall.. Det där med mensen vet jag inte, jag vågar inte spekulera. Att jag fått lite mer hormoner är defenitivt, har märkt det på min annars så ovanligt släta hy (faktiskt), ser ut som en hormonstinn 13-åring i fejjan.. BLÄ. Jag minns inte hur jag mådde innan mens och sådär, om jag kände mig nere och bara sådär fel. Jag hoppas verkligen den kommer snart. Jag blev glad för din kommentar, tack för den! Jag överraskas av varje ny "blottad" som läser. Om du har en blogg, skicka gärna adressen..! <3
felicitas:
Det hjälper mer än man tror att få lite uppmuntrande ord ibland, att känna sig "hörd" (eller läst då, i mitt fall). Jag känner mig borträknad, fel och konstig just nu, känns bra att jag "räknas" lite här i allafall. Ja gränsen mellan normalfokuserad på mat/träning, och ätstörd light är hårfin. Jag vill i varje fall vara på rätt sida av gränsen, och ummagumma beskrev det så bra i ett inlägg till spira såg jag idag "att ha kvar tankarna men inte låta sig styras av dom. Det låter vettigt, tycker du inte? Jag gillar verkligen din blogg, och du skriver ju också om dina känslor, det hjälper mig - det känns som vettiga grejor - känslor alltså. Trots att jag är inne i den här apjobbiga perioden så motiverar det mig att andra tjejor känner saker, och låter sig känna - det är ju normalt. Det är ju helt sjukt att svälta bort sina känslor.
Hur går det med självkänslaboken? Själv har jag stannat vid min måbrabok - har inte gjort det där med mål och önskningar. Känns jäkligt avlägset typ.. Har du börjat? Isåfall är det krångligt?
tack för dina fina ord, jag hoppas också att det blir bättre snart!<3
Spira: precis så är det. Något sjukt inom mig bara älskade att vara mager - det var jag , min identitet låg i alla ben. I att "lyckas" väga si och så. Och nu är det fråntaget mig. Vissa dagar trivs jag att ha mer kurvor, men vissa dagar är verkligen längtan tillbaka ganska stark. Varför är det så egentligen? Jag vet vilken ångest jag hade, hur kasst allt egentligen var. Men jag har nog aldrig känt mig så stark som när jag var som värst. Jag kunde inte fatta att pulsen var farligt låg, att jag hade ont i hjärtat hela tiden, att muskler "strejkade", att allt svartnade framför ögonen ibland. Kunde inte fatta att kroppen var så jävla svag, när jag kände mig stark - motståndskraftig, diciplinerad. Nu vet jag att jag är stark, eftersom det krävs en styrka för att ha en ätstörning. Det krävs så mycket energi, kraft och styrka. Hur jävligt och negativt det än är - så krävs det. Och därför vet jag att jag är stark i psyket. Dina ord är som balsam för själen, och jag läser dig varje dag. <3
ummagumma: Jag hatar oplanerat. det där med att "det måste gå si och så långt tid mellan den och den måltiden" - och så ignorerar man hunger - även om dagsintaget blir likadant ustlaget över dan måste det ju vara mer sunt att äta när man är hungrig liksom! (eller sugen för den delen). Jag vet inte varför det är som det är just nu. Jag avskyr att det är så. Och jag avskyr att vara en belastning för människor jag känner. Ingen orkar med ledsna människor i längden. Visst, man kan vara deppig ett par dar osv - men inte i flera veckor. Eller man kan - men man blir en belastning.
Ja det där med att lova sig själv saker, och inte hålla dem. Inte klara av att hålla dem. Det är jävligt jobbigt. Men man får inte ge upp. Jag tror stenhårt på dig, och anorexin ska väl få sig en ordentlig näsbränna right? gör något oväntat för den - slå till med det friska när den minst anar det typ? Hur går det med din distansbehandling?
Du är så klok <3 puss!
Ni är så fina och bra min lilla och trogna läskrets.. (läskrets! vilket ord). Säg till om det var för utlämnande att skriva såhär rakt ut i bloggen , och inte via kommentarsfunktionen - isåfall tar jag givetvis bort detta inlägget.
Det här inlägget är mitt trehundrade inlägg i den här bloggen. Jag blir helt förvirrad när jag läser inlägg från 05 - vem VAR jag? Jag var ju uppenbarligen arg ibland (i mina inte så väna månader som femtonåring typ..) - jag hade ett inlägg tillägnat en jag var arg på som hett "jävla fitta" (eller dylikt - något med fitta var det i allafall). Jag blir helt förvirrad när jag tänker på det nu. Tanken på att kalla någon för fitta finns inte i min värld. vad är det för jävla sätt liksom?
Har märkt att jag känner mig lite lugnare av kamomillté, funderar på att köpa något uppiggande eller ångestdämpande på hälsokostaffären - typ johannesört eller nåt - någon som har erfarenhet?
Nu ska jag gå och lägga mig. Hoppas på en gladare morgondag.
min läsarKRETS (hehe) är finast!<3
Bara jag: På något sätt känns det bra att det finns några få som läser det jag skriver. Som ger mig respons och smarta perspektiv. Det uppskattas verkligen enormt! Hoppas att du tar eller får hjälp med dina ätstörningar? Ensam är inte stark, men ibland så känner man sig så himla borträknad, och då får man ta det själv, med sig själv. Tur att man får skriva då i allafall.. Det där med mensen vet jag inte, jag vågar inte spekulera. Att jag fått lite mer hormoner är defenitivt, har märkt det på min annars så ovanligt släta hy (faktiskt), ser ut som en hormonstinn 13-åring i fejjan.. BLÄ. Jag minns inte hur jag mådde innan mens och sådär, om jag kände mig nere och bara sådär fel. Jag hoppas verkligen den kommer snart. Jag blev glad för din kommentar, tack för den! Jag överraskas av varje ny "blottad" som läser. Om du har en blogg, skicka gärna adressen..! <3
felicitas:
Det hjälper mer än man tror att få lite uppmuntrande ord ibland, att känna sig "hörd" (eller läst då, i mitt fall). Jag känner mig borträknad, fel och konstig just nu, känns bra att jag "räknas" lite här i allafall. Ja gränsen mellan normalfokuserad på mat/träning, och ätstörd light är hårfin. Jag vill i varje fall vara på rätt sida av gränsen, och ummagumma beskrev det så bra i ett inlägg till spira såg jag idag "att ha kvar tankarna men inte låta sig styras av dom. Det låter vettigt, tycker du inte? Jag gillar verkligen din blogg, och du skriver ju också om dina känslor, det hjälper mig - det känns som vettiga grejor - känslor alltså. Trots att jag är inne i den här apjobbiga perioden så motiverar det mig att andra tjejor känner saker, och låter sig känna - det är ju normalt. Det är ju helt sjukt att svälta bort sina känslor.
Hur går det med självkänslaboken? Själv har jag stannat vid min måbrabok - har inte gjort det där med mål och önskningar. Känns jäkligt avlägset typ.. Har du börjat? Isåfall är det krångligt?
tack för dina fina ord, jag hoppas också att det blir bättre snart!<3
Spira: precis så är det. Något sjukt inom mig bara älskade att vara mager - det var jag , min identitet låg i alla ben. I att "lyckas" väga si och så. Och nu är det fråntaget mig. Vissa dagar trivs jag att ha mer kurvor, men vissa dagar är verkligen längtan tillbaka ganska stark. Varför är det så egentligen? Jag vet vilken ångest jag hade, hur kasst allt egentligen var. Men jag har nog aldrig känt mig så stark som när jag var som värst. Jag kunde inte fatta att pulsen var farligt låg, att jag hade ont i hjärtat hela tiden, att muskler "strejkade", att allt svartnade framför ögonen ibland. Kunde inte fatta att kroppen var så jävla svag, när jag kände mig stark - motståndskraftig, diciplinerad. Nu vet jag att jag är stark, eftersom det krävs en styrka för att ha en ätstörning. Det krävs så mycket energi, kraft och styrka. Hur jävligt och negativt det än är - så krävs det. Och därför vet jag att jag är stark i psyket. Dina ord är som balsam för själen, och jag läser dig varje dag. <3
ummagumma: Jag hatar oplanerat. det där med att "det måste gå si och så långt tid mellan den och den måltiden" - och så ignorerar man hunger - även om dagsintaget blir likadant ustlaget över dan måste det ju vara mer sunt att äta när man är hungrig liksom! (eller sugen för den delen). Jag vet inte varför det är som det är just nu. Jag avskyr att det är så. Och jag avskyr att vara en belastning för människor jag känner. Ingen orkar med ledsna människor i längden. Visst, man kan vara deppig ett par dar osv - men inte i flera veckor. Eller man kan - men man blir en belastning.
Ja det där med att lova sig själv saker, och inte hålla dem. Inte klara av att hålla dem. Det är jävligt jobbigt. Men man får inte ge upp. Jag tror stenhårt på dig, och anorexin ska väl få sig en ordentlig näsbränna right? gör något oväntat för den - slå till med det friska när den minst anar det typ? Hur går det med din distansbehandling?
Du är så klok <3 puss!
Ni är så fina och bra min lilla och trogna läskrets.. (läskrets! vilket ord). Säg till om det var för utlämnande att skriva såhär rakt ut i bloggen , och inte via kommentarsfunktionen - isåfall tar jag givetvis bort detta inlägget.
Det här inlägget är mitt trehundrade inlägg i den här bloggen. Jag blir helt förvirrad när jag läser inlägg från 05 - vem VAR jag? Jag var ju uppenbarligen arg ibland (i mina inte så väna månader som femtonåring typ..) - jag hade ett inlägg tillägnat en jag var arg på som hett "jävla fitta" (eller dylikt - något med fitta var det i allafall). Jag blir helt förvirrad när jag tänker på det nu. Tanken på att kalla någon för fitta finns inte i min värld. vad är det för jävla sätt liksom?
Har märkt att jag känner mig lite lugnare av kamomillté, funderar på att köpa något uppiggande eller ångestdämpande på hälsokostaffären - typ johannesört eller nåt - någon som har erfarenhet?
Nu ska jag gå och lägga mig. Hoppas på en gladare morgondag.
min läsarKRETS (hehe) är finast!<3
upplagd av ceppo
1:34 em
1 kommentarer:
Hej söta du!
Hoppas att du vaknade upp till en gladare dag idag! Och om du inte gjorde det, så är det ju faktiskt okej det också. Så länge du inte trycker undan känslorna, för jag tror att man måste ge dem utlopp, annars blir man som en tickande bomb..
Jag har prövat både johannesört (Movina heter det jag har testat) och rosenrot (se till att köpa "originalet"!). Under mina "värsta perioder" tog jag Movina på kvällen för att kunna sova (det är både ångestdämpande och rogivande) och rosenrot på morgonen (ångestdämpande och uppiggande). För mig fungerar det jättebra och jag rekommenderar båda varmt!! Med Movina sover jag gott om nätterna utan mardrömmar, med rosenrot upplever jag att jag har lättare för att hålla mig pigg, alert och hålla humöret uppe. (Värt att tänka på är att johannesört inte får användas med andra mediciner!)
Den där gränsen mellan vad som är normalt och en fixering/anorexialight tror jag också är hårfin. Det är ju bra att ha ett sunt förhållande till mat och träna för att må bra (för träning ÄR bra när den inte går överstyr), men jag tror dessvärre att det är väldigt lätt att falla över gränsen.
Roligt att höra att du gillar min blogg, det gläder mig väldigt mycket!! Jag skriver inte jättemycket om känslor etc eftersom bloggen är väldigt offentlig och många som känner mig personligen läser den. Då blir det lite svårare att skriva rakt ur hjärtat och man får välja orden med lite mer omsorg än när man är helt anonym, men emellanåt glimmar det till.. ;)
Jag har inte riktigt börjat med de övriga bitarna av Självkänslaboken, utan har också bara koncentrerat mig på jag-är-bra-boken. Men jag har köpt en annan bok för att göra lite andra övningar (tex irritations-grejen) som jag bara har börjat med liiiiite liiiiiite grand. Det får ta sin tid. Just nu känns det viktigast att jag mår så himla mycket bättre (mycket tack vare jagärbraboken), så de andra bitarna får ta sin tid. =)
Jag hoppas att det faller på plats för dig snart också. Och glöm inte självkänslaboken!!
Stor, varm kram!
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida