helgen.

Jag har liksom tappat bort mig själv. Är det värt det? Jag vet ju att jag inte vill svälta. Jag kommer inte göra det, men jag saknar faktiskt att inte känna saker ibland. Att gå opåverkad. Just eftersom att man inte orkade känna saker.

I torsdags var jag med mamma och pappa på bio (vänner för livet), den var halvbra, gick att se, men inget underverk. Jag städade hemma och promenerade. Jag kände mig oproduktiv och rastlös. I fredags simmade jag. Länge, det var skönt. Men lite tråkigt. Sedan jobbade jag och träffade A. Vi gick och köpte lite kläder och fikade. Igår skulle jag och pappa åka och hämta lillebror på ett läger. Jag körde dit. Hade bråttom, skulle hinna till blomsterbutiken innan tre, köpa blommor till M som fyllde 18. Vi parkerade och pappa gick en stig, trodde själv att själva lägret befann sig bakom kullen, där stigen inte syntes mer. Jag satt kvar i bilen. Jag väntade, och väntade. Klockan blev halv tre. Jag blev irriterad, jag började gå för att hämta dem. Stigen tog aldrig slut. Den fortsatte, och jag gnatade på. Började springa. Snubblade över en sten. Skrapade upp hela knät, handflator, armbåge. Jag grät. Jag gick vidare, med söndriga finkläder (eftersom jag ju skulle till M snart). Jag hittade dom tillslut. Jag gav ett fult intryck för alla andra föräldrar. Grät och hälsade inte på någon. Det skulle tydligen ta en halvtimme innan allt skulle "avslutas", jag gick tillbaka till bilen. Vi åkte hem sen. Mamma hade köpt blommor till M. Jag gick en bit, sen träffade jag några vänner jag inte sett på ett halvår + folk jag inte kände. Vi skulle åka tillsammans till M. Det var överraskningsfest. Vi kom dit, M kom en halvtimma senare. Hon blev överraskad. Det bjöds på "farlig" mat. Sånt jag aldrig skulle få för mig att äta egentligen. Smörgåstårta, godis, moussetårta till efterätt, chips.. Jag åt ganska mycket. Hade inte planerat det. Tänkte att jag skulle smaka lite, sen ursäkta mig med att jag var trött, och gå. Men det var gott, och sällskapet trevligt. Och inga av de andra verkade ha några "förbud". Alla åt ordentligt och jag åt som dom. Ville känna mig vanlig. Över dagen kanske jag hamnade + på några hundra kalorier. Åkte hem först. Halv tolv. Ångestklumpar i magen och "ÅNEJ", ska jag begränsa mitt intag imorgon tänkte jag. Imorse vaknade jag med lite ångest. Kändes hemskt. Åt ändå vanlig frukost.

Jag har rädlsor för imorgon. För vägningen på östra. Min psykolog får mig att känna mig så tjock och äcklig. Hon vet inget om min viktkurva. Att jag legat lite "över snittet" hela livet. Att jag kanske måste ha ett bmi på 20-21 för att funka. Hon vet inget av det, följaktligen tycker hon att jag innehade en bra vikt för ett par kilo sedan, och det känns som att varje hekto och kilo jag lägger på mig, tycker hon jag blir för stor. Knubbig.

Jag är så arg på mig själv. varför kan jag inte bara vara glad för? Jag har ingen jävla anledning att gå runt och vara ledsen. AJAJAJ