bitterebban.
Nu är det helg. Jag hoppades igår att jag skulle vakna med ett lätt och rofyllt hjärta (fan vad gammal jag verkar), hoppades att jag skulle flyta genom dagen, hög på känslan av "helg"- vem tänkte jag på? Jag gillar ju inte ens helg. Inga rutiner, högst osäkert vad som händer - det är tur att i allafall halva sommarlovet är uppbokat annars hade jag redan haft en gnutta ångest över det..
Jag vet inte vad det är för fel. Jag känner mig ivägen överallt. Rastlös, rotlös och allmänt ful bara.
Vi hade repetitioner hela dagen. Det gick okej. Sen åkte jag hem och gick ut på promenix. Hade med mig plånboken med bankomatkort. Ramlade in på min favoritsecondhand och köpte två klänningar för sammanlagt 75 pix. (se bilderna högst upp). Den ena mörkblå i sextiotalssnitt, halvvägs ner på låret, en liten ficka på bröstet som tyvärr inte syns på bilden. Den andra ljusblå med blommor i viscose, klockad och skärning under bysten, det hade förresten båda.
Tyvärr blev jag inte glad av det heller. Jag hyser en löjlig övertro på att allt blir bra när jag får mens. Allt Så är det säkert inte dessvärre. Men mycket skulle lätta.
Igår käkade jag och mamma middag själva. Hon sa att hon hört ett program om anorexi på radion och det var nån studie blablabla och att behandlingar oftast avslutas för tidigt, att det är fördelaktigt att gå så länge som möjligt. Jag vill ju vara frisk i huvudet. Jag förstår att de som är sjuka i kroppen har större behov. Men jag vill ju vara frisk i huvudet. Synd att östra är så sjukt jävla dåligt behandlingsställe. Dom fattar ju ingenting. Dom kan inte ett jota. Tacka vet jag jörrel. Men hon har ju sommaröppehåll i 14 veckor.. 3,5 månader liksom.
Skärp dig ebba försöker jag tänka. Det känns som om jag är värsta lasten för alla jag känner just nu. Jag skrattar på fel ställen och har tappat bort mig. Det gör det inte bättre att jag har en "ny" kropp. Jag vill inte höra hemma i den här kroppen. Jag känner mig stor. Jag orkar inte känna mig såhär stor resten av livet. Fan jävla ebbakropp tänker jag ibland. Varför ska just jag vara så stor -och ändå inte funka.
Alla underbaringar, meva, ummagumma, anna.. Jag vill inte att ni ska suga upp allt det dåliga jag spottar ur mig. Det är bara bra att skriva ur mig lite av det liksom.
upplagd av ceppo
11:39 fm
4 kommentarer:
EBBA ,söta du, var inte orolig för (om jag ska tala för mej själv) att man suger upp det negativa och låta det påverka en. Det kanske hade varit så om du inte hade strävat efter friskheten. Men nu gör du det och jag vill gärna veta hur det går för dej, framsteg som bakslag, för herregud, sjukdomen och vägen tillbaka är som en bergochdalbana. Det vet både du och jag. Och bloggen är till för att få ur sej känslor, så keep doing it! Jag känner igen det där med att inte ha någon ro i kroppen, där är jag också nu. En liten svacka samtidigt som mitt humör svajar värre än någonsin. Längtar efter stabilitet, men jag antar att vi får ha tålamod. Att kroppen känns normalviktig/stor/fungerande kan vara så skit bara eftersom det är allt man motarbetat senaste åren. När kroppen funkar funkar även hjärnan och då KÄNNS allting mycket mer, både bra och dåliga känslor och det är klart att det är svårt att hantera när man är van att vara helt bedövad. Men hellre ett levande känsloliv än tom och bedövad, eller hur?! Kämpa på, rätt vad det är vaknar du till en ljusare dag! Massa kärlek!
vännen!
be inte om ursäkt för dig själv! aldrig! någonsin!
inte, framförallt, inte för dig själv. du är det bästa du har. du är ditt allt. det är du och du som ska kampera ihop resten av ditt underbara liv.
det kommer inte alltid att kännas så här. det kommer en tid i livet när du blir så jävla pissförbannad på "den där" som trycker ner dig själv. den dagen vänder det och du börjar sträcka på ryggen lyfta blicken och stå för allt det du är.
det har ingenting med vikten att göra.
puss!
Du ska skriva om det som känns rätt för DIG kära söta Ebba! Oroa dig inte för vad andra ska känna - Behöver du skriva av dig om allt som är skit, piss och "ceppo" så gör det! Faktum är att det inte skulle vara trovärdigt att endast skriva om vad som är bra och att dagen varit jättebra osv. Det är ett helvete ibland!
Att ha en mer "normalvikt" är jäkligt tufft i början - Jag vet hur annorlunda jag kände mig. Var ju van vid att känna detdärbenetdär, där och där, och nu gjorde jag inte det. Kändes konstigt och olustigt. MEN, något som faktiskt är rätt intressant är att jag INTE kände mig så "tjock" som jag gjorde då jag var mycket underviktig och gick upp ett enda hekto... Ju närmare normalvikt jag kom, desto mer kopplades hjärnan och kroppen ihop till en enhet.
Har förresten klurat ut en idé speciellt utformad till oss "utanmensare": Dagen då någon får tillbaka det röda är det vi som dricker BLOD och firar med det vi tycker aaaaaaaaallra allra bäst om!!! :D :D Okej?!?
meva: tacktackTACK! Känns bra att jag i allafall kan gnälla här på bloggen. Känns det bättre? Ja, att förändras på så kort tid som jag gjort är hemskt. Jag kommer ihåg att jag grät på mitt bedömningssamtal på östra, när jag var som magrast. Jag sa "när jag blir normalviktig kommer ingen bry sig längre": Så är det inte, men samtidigt finns det ett korn i sig som älskade att vara sådär "bräcklig", jag hatar att jag inte bara avskydde det. Hade vart så mycket lättare då.. Kämpa på du med sötnos!Kärlek <3
anna: Ibland vill jag inte vara den jag kamperar med. Känns orättvist att just jag fått mig själv att kampera med. Förstår du? Jag bara avskyr att tänka sådär "jag skulle haft en smalare kropp, en roligare personlighet, var duktigare, osvosvosv.." Istället för att göra som du säger, vända ryggen åt den där jobbiga sidan. Men jag ska göra det, en dag ska jag använda alla negativa känslor, eller de flesta iaf, till att vara arg på anorexin. Jag är besviken, på att den har fått ta mina bästa år. Åren då man utvecklas som bäst, åren då man ska göra så himla mycket. 15,16,17 - det ska vara roliga år. Det känns som om jag har kommit så jävla mycket efter i utveckling liksom :/
Tack för dina fina ord! puss <3
ummagumma: Som sagt till meva, jätteskönt att få skriva av mig. Men de senaste veckorna har det bara varit gnäll och neggo-tankar. Känns lite fult att vara så negativ. Inte normalt. Vad träffande det kändes när du skrev om normalvikt, min kropp har ju förändrats så rasande fort. På cirka ett halvår har jag gått från ganska underviktig till normalvikt. Det känns främmande, så jävla främmande att inte känna revben, höftben, ryggrad på samma sätt. Sjukt tankesätt. Sjuktsjuktsjukt. Men jag hade vant mig. Vant mig att känna den "glädjen", för det var nog den enda belöningen man fick, att vakna på morgonen och stryka över sina ben innan man klev upp. SJUKTSJUKTSJUKT. Jag försöker tänka att jag kommer ha så mycket mer att glädjas över sen.
Underbar idé det där om mensens återkomst. Såklart jag är på!
Det blir lätt bubbelvin för mig den dagen den återkommer ;) :P
Puss på dig!
Tack underbara tjejor. För att ni orkar läsa, kommentera, trots att jag inte är den gladaste fisken i havet. Kärlek till er <3
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida