varför är det såhär och vad gör man åt det?
BLÄ. Idag, och i veckan, och den här månaden är ett enda stort ledsamt klumpigt gråt. Jag blir så förtvivlad av att vara ledsen hela tiden. Jag orkar faktiskt inte det, tar så mycket energi. Förutom det är jag så ledsen och arg på anorexin som inte bara försvinner ur mitt huvud, ur mitt sinne. Idag till exempel så sa mamma att den middag vi ska ha idag inte funkar, för hon måste jobba, och grejer till den inte är inhandlade. Eftersom jag ska träna om en halvtimma så hinner inte jag handla heller, och är ju inte hemma förrän nio. Låång boxträning. Hon sa att hon och lillebror+pappa skulle äta ute - de ska handla cykel till lillebror. Hon sa att hon kunde göra rårakor till jag kom hem. Mitt ätstörda sinne började genast bli argt och besviket och sådär förtvivlat - för en oplanerad jävla middags skull. Hjärnan tänkte "nej - jag vet hur mycket fett mamma steker i, lär ju bli FRITERADE rårakor i det närmsta. Jag får säga att jag gör mat själv, så gör jag gröt istället". JÄVLA SKITALLTING. Jag sa alltså nej, sen ringde jag när dom åkt och sa att hon kunde göra rårakor men utan mycket stekfett. Jag vet inte om min mamma egentligen använder överdrivet mycket fett när hon steker. Det bara känns så.
Jag blir så ledsen och konstig av att vara såhär. De senaste veckorna har känts som melankoliska låtsasdagar. Jag har känt mig allmänt osynlig och fel.
Det gick bättre på östra i allafall, jag hade gått upp 9 hekto, och jag blev inte arg över det, eller ledsen. Jag visste ju på ett ungefär innan. Min nya behandlare verkar mycket bättre. Fransyska, lågmäld, försiktig. Inlyssnande liksom.
Jag har lite panik över den närmsta tiden. På lördag fyller jag 18 år, myndig. Jag skulle ju vara glad, ha mens och inga kaloritankar vid den tidpunkten! Men icke. Jag inser dock att mycket kommer sitta i livet ut, men jag ville vara vanlig nu.
Och middagen liksom naglar sig fast i huvudet. Jag kan bli så jävla störd om något inte blir som planerat. Jag avskyr det. Hur ska man göra för att inte gå bananas om något inte blir som man planerat?
På fredag åker jag på festival, jag vet inte hur det går. På något sätt känns det som om jag förstör en massa relationer till vänner. Vet inte varför, eller hur. Det känns som om det finns ett avstånd mellan mig och alla jag känner typ. Jävligt obehagligt. (varför svär jag hela tiden).
Jag är ju inte sånhär. Varför är jag fångad i detta gnälliga, konstiga känsloläge? Det känns som om allt rasar. Jag tar hand om det rent ytliga, äter bra, håller vikt osv, men inom mig bara RASAR allting. Det var rätt lätt att ta till svält förr, eller gå ner lite. Få det där i allafall. Men nu. Vad gör jag nu?. Tomhet kan inte botas?
upplagd av ceppo
7:45 fm
4 kommentarer:
hej! är en trogen läsare som har varit anonym tills nu, har under alldels föör många år haft problem ( vilket jag inte erkänner för mig själv alla ggr..)med ätstörningar..så jag känner så väl igen mig i det du går igenom. det stärker så mkt att kunna läsa om andra som kämpar mot äs. det gör att man vill bli frisk ännu mer. ensam är inte stark alla ggr.. tror du inte att det kanske kan vara så att det är mensen som är på ingång? "den" brukar ju ha tendenser att spöka runt riktigt..
kram på dig
Jag känner att jag så gärna vill skriva något som får det att kännas bättre, söta du, men jag vet inte vad jag ska skriva.
Jag har ingen personlig erfarenhet av äs förutom att jag är sådär "normalnyttig" och tänker "normalmycket" på vad jag stoppar i mig (jag tror att gränsen är hårfin). Jag har dock flera kompisar som är och/eller har varit mer och mindre allvarligt sjuka i anorexi och/eller bulimi.
Eftersom jag har varit den som stått utanför och försökt finnas till hands men samtidigt känt mig så fruktansvärt maktlös, ger både du och UmmaGumma en unik förståelse för de tankar och känslor som kan finnas hos någon som lider av äs.
Fortsätt skriva. Fortsätt ventliera dig. Det måste du låta dig göra. Känslorna försvinner inte för att man trycker undan dem, de måste komma till utlopp.
Söta, söta du.. Jag hoppas att det känns bättre snart. Du är ju på så god väg!!
Äntligen har jag lyckts registrera mig för att kunna kommentera på din blogg. Jag följer din modoga kamp, men har hittills inte kunnat skriva något.
Jag vet hur det är att tvingas upprätthålla den där fasaden. Man kan vara "frisk" på utsidan, men vara kvar i den där lilla, anorektiska skepnaden INUTI. Och när ingen SER blir man så ensam... Det kan kännas som att leva i ett tomt, ekande skal.
Kram och medkännande
Usch, varför blir den ätstörda hjärnan så "utflippad" när något inte går som man planerat? Det kan förstöra en hel dag på ett knyck! Jag tänker på det där ofta och det händer fortfarande nästan varje dag att något oplanerat händer: En fika som blir till en spontanfika på stan en timme efter det jag "tänkt", en middag tidigare än vad jag tänkt ut, osv. Och nu är det OKEJ för mig. Det känns inte jobbigt längre, bara befriande att kunna göra det! Att slippa anpassa hela livet till ätstörningen..
Sötnos, jag hoppas du klättrar upp lite på "stegen" och mår bättre nu. Har du några funderingar på vad det är som gör det extra jobbigt nu?
Ps. HUR många gånger har jag inte tänkt "I sommar, då jävlar, då ska jag vara FRISK. Ha mens. Ha former. Vara fin i ärmlös klänning och slippa alla blickar. Det SKA jag!" Så har jag tänkt i flera år nu.. Men jag kommer inte dit.. Snart kanske?! Kram på dej!
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida