ibland är livet ingen dans på rosor

Nu är det måndag och inget bloggande på tre dagar. Jag har ju varit i Köpenhamn, åkte tidig lördag morgon. Det var trevligt. Jag körde halva vägen dit. Det är roligt att köra motorväg faktiskt. Vi bodde på ett flådigt 4-stjärnigt hotell. Mina föräldrar hittade inte hotellet så allt som allt körde vi 5 timmar mellan götet och danmark. Jobbigt. När vi kom fram gick vi in till stan och träffade pappas charmiga halvsyster, hon verkade vara väldigt spirituell och skittrevlig. Ett rödkrulligt yrväder. Vi åt en jättegod brunch på ett danskt café. Sedan promenixade vi till christiania. Det var jättefint, såg så sagoaktigt ut därinne. Sen åkte vi till hotellet och duschade och sådär innan vi åkte till syrran och hennes nya sambo. Underbar lägenhet med en underbar balkong. Massa god mat, hemmagjord sushi, rotsaker i ugnen, chardonnay-vin (gottgott), bulgur/avokadosallad bland annat. Efter maten åt vi choklad. Fick lite ångestkänslor efteråt som inte riktigt gett sig. Fikade liksom ganska mycket bara två dagar tidigare. Nästa morgon skulle vi ses igen för att bruncha med syrran. Jag och mamma ville gå, pappa och lillebror ville åka. Så jag och mamma gick, utan att riiiktigt veta vägen. Resulterade i en manisk mamma. Vi gick helt fel, visste inte hur vi skulle hitta, och dessutom var det något fel på mobilnätet, varken jag eller mor kunde ringa! Slutligen kom ett sms fram till pappa om att vi ville bli hämtade. Då hade vi gått i lite över en timme, jag var ganska hungrig. inte käkat något, och vaknat flera timmar tidigare. Vi hämtade syster som hade beställt bord på mycket fin restaurang. Åt en god, och inte jättemaffig brunch. Sen gick vi till konstmuseét och tittade på en marimekko-utställning (marimekko är verkligen underbart), sen körde vi hem. Jag körde halva vägen hem också. Det gick bra. Men sen är ju inte motorväg svårt heller. Det är bara att köra fort liksom, och hålla lite koll runt bilen.

Idag så gick jag in till stan och åt frukost med en gammal vän, vi har inte träffats på länge. Jag tog en toast. Sen till psykologen. Känner mig låg idag. Hade tänkt springa, men jag har känningar i knät. Tänk om jag förstörde det för alltid under anorexins värsta fas - när jag tränade hela tiden. Gick hem från psykologen också. Så jag har i allafall promenixat ett par timmar. Men jag kan inte hjälpa att det dåliga samvetet finns med i mitt liv, dåligt samvete över att inte träna, eller att ha ätit något som t.ex choklad.

Jag vet att viss skuldkänsla över mat är "normalt" (i allafall enl. östra). Men jag vill inte fundera på över hur FEL jag har gjort om jag ibland äter något jag inte "borde" ha ätit. Eller ifall jag har någon skada och därför inte kan springa. De tankarna vill jag inte leva med på det sättet. Jag kan bara inte få bort dom.

Idag hos Jörrel pratade vi om val. Jag har ju så jävla svårt att välja. Val är det värsta jag vet, det kan vara alltifrån: ta lättyoghurt eller vanlig, springa halv eller hel mil till följa med eller inte och fika eller välja film. Livet är fullt av tusen val, och jag avskyr det. Jag vill att någon annan ska välja. Det känns alltid så stort med val och när jag väl valt känns det som om jag valt fel. Vi pratade om att val faktiskt inte är "rätt eller fel", det finns rätt och fel med alla alternativ. Man får se alla sidor. Som om jag väljer att stanna hemma om jag inte är säker på om jag vill. Det kan vara mysigt att vara hemma samtidigt som att jag kanske "missar något". Det finns inte rätt eller fel, svart eller vitt, dåligt och bra. Men så lever ätstörda - innan ätstörningen tror jag inte att jag hade stora problem med val. Men som anorektiker tänker man "antingen är jag smal ELLER tjock" antingen "äter jag ELLER låter bli". Det är så stora glapp i tankevärlden då, finns inget lagomt eller mittemellan. Kanske därför alla beslut blir så förbannat stora.?
Vi pratade också lite om att jag inte riktigt trivs med mig själv. Hur jag är och sådär. Att man inte kan vara den man vill vara alltid. Jag är till exempel ingen "charmig" tjej, som kan ta livet med en klackspark och mingla runt med tusentals folk och bara vara. Jag har aldrig vart sån och jag kan bli avundsjuk på människor som är sånna, Som kan "nätverka" sig till ett gött jobb, klicka med folk första gången dom ses och så vidare.

Jag längtar till sommaren.