avundsjuka

Som i gårdagens inlägg. Jobbiga känslor. Avundsjuka och sådant. Usch. Idag har det varit som den senaste veckan. I skolan så sa H och H att dom inte kunde komma på min födelsedagsfest, eftersom dom skulle på festival i sthlm då. Dom sa jättegulligt att "jag fick absolut säga till om det inte var okej". Jag märkte att dom skitgärna ville dit, så jag förstod såklart. Ändå blev jag sådär överjordiskt besviken. Det kändes som ett symptom på något annat. Jag kände mig helt sotig på insidan. Ond liksom. Jag började låta tårarna rinna lite, H kom fram och vi gick ut ur salen. Jag bara grät och snorade och grät och snorade. (H=gårdagens G). Och jag skämdes. Jag skämdes för att jag har varit så sjukt konstig och avståndstagande. Att det blivit så stelt mellan oss. Hon har räddat mig inte en gång, inte två gånger. Många gånger. Jag vet inte om hon förstår det själv. Men så är det. Man är i en sådan bubbla när man är sjuk, när jag var långt nere så visst log jag, visst var jag "sprallig". Men jag var aldrig närvarande på riktigt. Det är som om man inte kan ta in någonting. Men hon fann sig i min bubbla, och trände in i den liksom.

Jag grät skitlänge, sedan åkte jag till Jörrel. Där grät jag lite till. Vi pratade om avundsjuka, om besvikelse. Att avundsjukan är mänsklig, och att man kanske inte blir hatad för att man berättar att man allt är lite avundsjuk. Säg G:s betyg. Fan vad hon jobbar för dom. Hon har lagt ned tid och kraft och energi på dem, hon har verkligen förtjänat dom. Är det någon som förtjänar 20.0 är det hon! Jag är verkligen glad för hennes skull. Samtidigt är jag lite avundsjuk. Om vi pratar betyg skulle jag kunna säga "jag är så glad för din skull och lite avundsjuk förstås!" utan att bli hatad. Är så skräckslagen för att folk ska avsky mig om jag säger sånt. Pratade jag också med jörrel om. Det där med "skuld". Jag känner så stor skuld hela tiden. Skuld när jag gråter - för att det blir som en belastning för de jag tycker bäst om. Skuld när jag äter (ibland), skuld när jag är avundsjuk, besviken. Skuld skuld skuld. När någon är snäll mot mig, känner jag att jag inte kan neka den personen någonting. Som att jag inte kan säga emot den personen senare. Eller som ett exempel: Jag träffar en snygg och fin tjej. Hon är gullig och snäll och jag blir kär. Sen så behandlar hon mig som att jag är underlägsen, bara finns till för henne. Hon manipulerar mig fult, och jag mår bara skit över det hela tiden. Vad gör jag? Jag väntar. Jag skulle aldrig få för mig att avsluta relationen - eftersom det ju funkade bra för oss FÖRST. Och för att hon ju faktiskt gillar mig.

Det låter mesigt. Men det ger mig ändå en bild över hur jag är, hur jag hanskas med sådana situationer. Som sagt: När jag var sjukast kände jag inte så mycket. Det var ingen sorg, ingen glädje. En tillfredsställelse av att ligga på mage mot ett golv och känna hur det skavde på nyckel/rev-ben. Visst. Men inte mer än så. Panik när jag sattes i oväntad matsituation. visst. Men inte mer än så. Jag hade två känslolägen, mestadels paniken. Kanske fick jag anorexi för att undertrycka känslor. Att det blev jobbigt att känna så jävla mycket. Hade innan anorexin umgåtts med människor som funkade destruktivt gentemot mig. Inget ont mot dom. Dom var sådana, funkade på det viset. Jag är en känslomänniska på ett annat sätt. Jag är extremt känslosam och det skar sig för mig. Jag blev liksom som värsta lilla musen i det sällskapet. Det var såklart inte deras fel. Men allt runtomkring blev så jävla jobbigt. Sedan när jag började gå ner lite, så blev det som ett projekt. Något att pyssla med. Jag skulle ju faktiskt sluta när jag nått XX kilon. Sedan så blev jag så inne i det, och jag älskade att vara "nyttiga ebba". Inget såg förresten konstigt ut med mina måltider. Jag hade extremt mycket grönsaker. Såg normalt ut.

Det bästa som kunde hända hände, jag fick EKG på akuten, tvingades sluta träna, fick hot om inläggning om jag gick ner ytterligare ett kilo, hot om att tvingas sluta skolan. Det var egentligen inte det som gjorde det. Nej löften. Löften om ett liv med mindre ångest, ett liv där jag kunde vara delaktig. Ett liv med MENS.

Och nu när allt känns sådär jävla skitjobbigt kan jag åtminstånne vara lite stolt över vad jag har gjort. Vissa dagar känns det verkligen "fan, är det värt det, jag KAN vända om igen om jag VILL". Men fan så mycket värdelösare och innehållsfattigare mitt liv skulle bli då. Nej, innerst inne vet jag att jag inte vill gå ner och sväva mellan något icke-liv. Nej tack. Ingen mer bubbla. Hellre ett läskigt känslomonster som kan gråta i timmar i sträck..

Jag kom hem från jörrel vid tolv ungefär. Cyklade till skatås, sprang. Var frustrerad, tog ut det i backarna och sprang in på bästa tiden hittills. Utan en kalori i huvudet, bara ren och skär vilja och frustration. Min meditation. Trots det så är jag vaksam på vad jag gör. Tror det blivit väl mycket löpning för mina stackars knän på sista tiden.

På onsdag fyller underbara vackra H 18. Stackars henne, klockan 08.00 nästa dag är det nationella prov i matte..!! FY!

Efter löpningen åt jag lunch, rester från igår. Ris med kokosmjölksås, wookgrönsaker och quorn. skitgott. Sen pluggade jag en stund, sedan till teatern. Och nu hemma. Ska göra mer matte..