blä.
Ibland går allt fel. Igår gick jag till teatern. Det hänger en massa (konstiga?) dansare och musikfolk där också. Jag var tjock i halsen av sorgsna känslor och ledsenhet. Jag grät. H kramade och tröstade och var precis så underbar och förstående som hon alltid är. Jag känner mig dum som inte kan trösta H på samma sätt. Mitt utanför cafeét grät jag, snorade och höll på. Länge. Och folk som var där går i samma skola, samma korridorer. Människor jag inte känner men kanske nickar åt. Bekantas bekanta. Jag lyckas alltid grina vid fel tillfällen.
Jag ursäktade mig senare och gick hem. Imorse vaknade jag någorlunda tidigt, gick upp och vägde mig. Dumt egentligen. Jag hade gått upp mer än jag trodde på de här fyra veckorna. Skit. Skitskitskit. Men det kanske är lite bra i allafall? trots att jag är normal. Det här normalordet alltså, ibland känns det så jävla fult. Det lilla av anorexin i mig tycker att det är ett äckligt ord. För vem fan vill vara normal? HA - jag vill. Ingen bräcklig ebba här inte. Men ändå gör det ont, de där hektona kanske jag inte vill ha.
Gick till skolan, hade nationella i engelska hela förmiddagen, gick sådär. Sedan lunch. Dov stämning. Alla var dova idag, alla går i någon ledsenhetsbubbla och jag önskar jag kunde pussa på alla och att det skulle lösa allt. Men det gör det ju inte. För jag kan inte trösta. Sämst.
Hade teater, A skulle på släktings födelsedagsfirande och kunde därför inte träna på kvällen. Jag sa lugnt att "Okej då får jag väl göra ngt annat". Jag gick hem efter teatern (som var jobbig). Hade huvudvärk - tryckande väder. Precis innan regnet bryter ut, vet ni? Jag gick och ältade vilken motion jag skulle ägna mig åt. Snabb promenix, springa, stavar (nerd), simma?? vad Skulle jag göra? Det började regna. Skit också. Fick beslutsångest (hur många gånger har jag inte det per dag), bestämde mig för att springa helvarvet. Trots mina protesterande skitknän. Inte en jävel var ute i spåret. Jag, David bowie och ösregnet. Strilande ner för ansiktet med ömmande knän. Men det gjorde inte jätteont. Men jag är ändå arg för att jag inte gjorde något mer skonsamt för knäna. Jag ville kämpa skiten ur mig i uppförsbackar. vara helt slut efteråt. Det var jag inte. Jag sprang medeltempo och var bara lite melankolisk efteråt. Jag var inte ens nöjd. (och på bilden - sådär röd och blöt är man när man sprungit långt i ösregn)
Jävla skitallting.
upplagd av ceppo
1:22 em
4 kommentarer:
Honey, man får ha dåliga dagar. Alla har det, friska människor också. Och ibland känner man sej bara sämst på allt det som man vill göra bra, men det gäller att komma ihåg att man är ganska bra på att nedvärdera sej själv när man har denna sjukdom. Fortsätt kämpa vännen, och du vet, dedär extra-hektona är kanske precis det som ger dej din mens tillbaka. Och det är inte fult att vara normal, Det är inte fult att inte ligga allra längst nere inom normalviktsskalan, även för friska människor skiljer vikten med flera kilon från dag till dag. Det är bara normalt och har med vätska, tarmtömning och vad för sorts mat man ätit att göra. Men det vet du säkert. Du är så oerhört duktig och stark! Och snart är sommaren här, tänk på allt du kommer ORKA MED att göra. Puss och pepp!
Han (House) må vara gammal men DAMN så j*vla SEXIG han är! Och fråga mig inte hur jag kan tycka det för det vet jag inte själv. Men va fan, när något får "igång" ens sexuella längtan så tackar jag och ta emot!!!! Jag har levt ett mycket osexuellt liv på tok för länge nu så det är ju dags att locka fram det sexiga i livet igen! ;D
Hoppas att din dag har varit till det bättre idag tjejen? Vissa dagar vill man bara slippa. Glömma bort att dom funnits. Det väckets en undran inom mig när jag läser ditt inlägg: Är träningen som ett slags tvång för dig? Ta det INTE på fel sätt nu! Jag menar bara att det lät som att du fick lite panik där ett slag.. Det är okej att inte träna. Se på f*cking mig: Jag har haft träningsförbud i 4 år (Och hållt det!) och ändå är jag inte ett fetto! Men jag vet att du ofta skriver att du älskar träningen - blir det inte kluvet ibland bara och du inte riktigt "vet" vilken sida som EGENTLIGEN vill? Det är ju så svårt att veta.. Puss på dej!
meva: Tack sötnöt..! Det där med att ligga på gränsen tror jag de flesta som haft/har anorexi vill. Ligga precis på bmi-et som är normalvikt. Men vissa, kanske dom flesta behöver väl kanske 20 eller så, men man kämpar emot. Vägrar in i det sista inse att kanske ska man ligga där själv. Du är också stark och skitbra! Vi kommer fixa det här. Om fem år lever vi fullt ut, kanske redan om ett år? <3 puss på dig!
ummisgummis: ja han är gammal som få (typ 50?) ;) Ja det där med sexualitet alltså. Man blir ju som värsta celibatprästen när man har anorexi, jag har inte haft några sådana känslor på skiiiitlänge.
vissa veckor och månader vill man bara slippa.. Träningen är komplex. Jag älskar det, jag älskar det verkligen. Men det är en smal balansgång eftersom jag hade träningsanorexi en period, innan jag fick förbud. Och därför bestämmer jag oftast från början hur länge jag ska träna, när osv, så det inte blir just för mycket. Men det medför även att jag blir sjukt irriterad och störd när det kommer något emellan, när jag inte kan. Mina kassa knän hade jag liksom inte planerat. Får tänka om, kanske simma eller något helt enkelt. Jag vet att man inte blir tjock av att låta bli träning. Har massa kompisar som bara promenerar ibland, och inte tränar eller så. Men jag känner behovet av det, men funderar på att trappa ner aningens nu, ge min kropp chans att återhämta sig lite.
puss på dig du! Vad sker i långhelgen gullungar?
fy vilken dag!
men glöm inte att du är bäst i alla fall. du har en massa känslor och det är bra. fastän dom jävlas ibland när alla vill fram på en coh samma gång. var stolt över att du kan känna, gråta och skratta.
massa kramar!
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida