söndag, juni 03, 2007

veckan..

Nu var det alldeles för länge sedan jag bloggade. Jag känner att jag pyser över snart, men jag kan inte göra det rättvisa i ord, så därför har jag bara låtit bli.

I veckan sen onsdags har jag mest varit sjuk. Tagit det lugnt, promenerat, snorat och gjort körteori en massa. Skulle boka teoriprovs-tid. Finns inte en enda tid förrän i mitten av augusti..!!! Jag blev arg på vägverket. Det finns ju uppenbarligen en efterfrågan, varför inte sätta in fler provtider?! Jaja, ska ringa varje morgon 08.15 hela sommarlovet (innan jag reser) och kolla om någon lämnat återbud, och då får jag vara beredd att ta mig till vägverkets kontor på typ en halvtimma.. plus att det är typ 50 andra hoppfulla själar som ringer i samma förhoppning om att lyckas knipa en tid. Blä för det!

Igår var det fest, eller nja. Mer bufféigt. Jag började med två glas champagne. Smart, efter att ha ätit lite dåligt. Det steg mig rätt upp i huvudet, så resten av kvällen drack jag ingenting. Vatten och ett litet glas vin bara. Det var god mat. Sa till storasyster att det började klockan fem, så att hon + hennes danska sambo skulle komma i tid (det började sex..). Dom kom halv sju. Tur att jag inte sa sex till henne..

Jag hade dåligt samvete eftersom jag inte visste hur roligt folk hade det, om det var helt hemskt. Stämningen dog lite ibland. Jag kunde liksom inte riktigt lyfta det. Men i övrigt var det mysigt. Klockan halv tolv gick de sista. Så det blev tidigt. Några gick till S som fyllde år. Hon hade fest. A och N ville att jag skulle följa med, men jag orkade verkligen inte. Jag gick en liten promenad i natten sen tänkte jag på livet. Läste lite i alkemisten som jag fick av syster (har någon läst den? hon sa att den skulle förändra mitt liv - ja tack tänkte jag då..)

Imorse vaknade jag med den där isimagenkänslan. Kändes konstigt. Jag är nu såvan vid mitt konstiga känsloliv att jag låter det bero.. Jag känner mig liiite snuvig, bestämde trots det att jag skulle ut och springa. Jag blev full i fan när jag kom till skatås. Efter att inte ha tränat på nio dagar (på grund av förkylning)hade jag frustration så att det räckte och blev över. Det som skulle bli lugn återhämtningsjogg blev istället snabb och explosiv löpning. Jag är arg ibland när jag tränar. När jag kom fram, efter sista spurten och jag stannade. Så var det som den där bubblan omslöt hela mig. Jag hörde mina hjärtslag och mådde skitdåligt. Fick stå och andas i flera minuter. Trodde jag skulle kräkas på riktigt. Hemskt.

Stretchade, åkte hem. Åt. Hade ätit sån dålig frukost att jag var lite svimmig. Jag åt en rejäl lunch, mackor med lax och hummus+banan. Och jag undrar om jag ätit för mycket. Är ganska mätt.

H ringde och frågade om jag ville picknicka med dom i slottskogen. Blev varm i själ och hjärta. Klart jag vill. Även om jag inte känner mig så upplagd för det (och inte äter eftersom jag krubbat lunch) - hursom, det är inte det viktiga, jag behöver träffa mina älskade vänner. Vad skulle jag göra utan dom? (dem). Det räcker med en varm kram från någon av dom, och jag känner mig alltid bättre. Jag vet att dom inte försvinner, att dom finns och att bara jag inte isolerar mig - så hör jag till.

Jag vill passa på att grattisa söta Anna som gifte sig igår! Hoppas du får en underbar bröllopsresa! Och hoppas bröllopet var helt underbart. Nu är du fru..!

felicitas: jag tänkte på det där, kvalitet inte kvantitet.. Och det hjälpte faktiskt. Det viktigaste var ju att det blev bra det som var!

ummagumma;hur gick samtalet..?!

meva:Hur går livet?

spira: fortsätt skriv, det gör du så bra!

Konstigt att skriva sådär raktut åt alla? Men det är inte så många som läser min blogg, så det känns inte så farligt..!

Hoppas alla haft en underbar helg, och veckan som kommer ska bli fin vädermässigt..!

Etiketter:

2 kommentarer:

Blogger meva sa...

Hej vännen!
Det är trist att läsa att du har en jobbig period, men håll ut -det KOMMER att lätta. Även friska människor har bra och dåliga dagar, det är svårt att komma ihåg ibland. Och när du känner sådär att du "kanske ätit för mycket" så är det förmodligen tvärtom. Det brukar det vara för mej iaf. Så fort min hjärna får för lite näring/för mkt motion slutar jag tänka logiskt och blir genast mer självdestruktiv. Något att ha i bakhuvudet :)
För mej i mitt liv går det sådär. Eller ja, det går framåt vikt- och matmässigt, eller iaf stabilt. Men det är jobbigt för huvudet att hänga med kroppen och jag är i en jobbig period då det sjuka ifrågasätter typ allt jag gör. Jobbigt och slitigt, men det gäller att hålla ut. Vänta på bättre friska tider, för friska ska vi bli! Puss ta hand om dej!

9:42 fm  
Blogger Spira sa...

Det låter verkligen som om det rullar på för dig. Med upp- och nedgångar, glädje och ångest. Det är ju precis som det skall vara!
Det där med att man tror att man "ätit för mycket", är lite klurigt. Jag menar; man äter ju tills man blir mätt, och när man sedan förbrukat energin känner man ju hungern igen. Har man ätit "lite för mycket" kommer man ju inte att vara lika hungrig till nästa måltid... Det är KROPPEN som skall styra, och inte HJÄRNAN/ ögonmåttet. Men när man har den här förbannade ätstörningen finns det hela tiden ett "kontrollernade överjag" närvarande. Bort med det! MAn måste KÄNNA...
Tack, jag fortsätter givetvis att skriva, skriva, läsa och skriva!
kram

10:54 fm  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida