Aj

Ja, igår klockan halv tre så försvann det finaste jag någonsin haft iväg. Igår halv tre satt jag och J på en bänk på ett torg och grät eftersom han inte vet vad han känner och därför gör slut. Jag kan inte göra annat än gråta. Jag grät och grät och när vi skildes åt gick jag gråtande iväg, jag träffade en kollega, som skulle på after work med vänner. Då satt jag och grät (jag kände inte hennes vänner). Min mamma kom och hämtade mig, idel gråt. Hemma, gråt gråt, köra till nyss nämda kollega, sov hos henne, låg och grät i kudden hela natten, på morgonen. Vakna upp utan armen runt mig efter yttepyttelite sömn. Ingen lukt, ingen varm J-kropp. Inte hans snusande i nacken på mig när vi vaknar. Hur fan ska jag klara mig utan det? Han kan varenda milimeter av min kropp. Varje tanke jag tänker, jag säger det nästan till honom innan jag tänker det. Han känner mig mer än någon annan. Jag är så himla kär. Jag kan ju inte ens vara arg på honom. Inte ens lite. Han gjorde det så fint. Han grät, och han sa att han inte visste hur han kände men att det var oärligt att fortsätta. Han pussade mig, luktade mig i nacken, jag sa allt jag tänkte. Att jag luktade på honom, försökte dra i mig det sista, för att ha lite kvar? jag vet inte. Jag fick låna hans tröja. För att jag frös. Nu finns den här. Försöker undvika att titta på den, känna på den.

Han är ju det finaste jag vet. AJ AJ AJ. jag har fysiskt ont nästan. Fysiskt ont. Jag känner mig som en disktrasa som någon vrider ur så jävla hårt. Mina tankar bara går som en skiva som hakat upp sig. Allt bra, allt fint, allt jag INTE HAR. Så få mornar jag vaknat själv de senaste nio månaderna, så få kvällar jag behövt sova utan honom. Hans andetag gör mig lugn. Hans andetag ger mig ro, hans armar om mig, eller att få ha mina armar runt honom. Det är något större liksom.

Det är tur att jag jobbade idag, tror jag. Tio och en halv timma på liseberg, på rasterna gick jag och grinade, och en jag inte kände tröstade mig lite, det var snällt. Jag känner ju inte så många på mitt jobb än. och att då komma in med första intrycket som jättedeppig gick ju inte, så jag gick och log och skämtade innan jag rasade in på toaletter för en grinpaus. Det gör så ont. Jag känner mig gammal. När jag log och så idag så kändes det som om jag såg mig själv utifrån. Ibland är det käckt att ha spelat teater i flera år. Man kan det där med att "ta på sig ett uttryck".

Ja vad ska man göra? Jag vet inte med spanien heller, vill itne åka dit själv. Allt är ju bokat, men det får väl avbokas då. Vet ingenting, kanske pluggar direkt. Allt är så fel.

Jag är ju så kär.