jag lever.

Jag kan andas igen!
Haft ett par tuffa veckor men plötsligt kan jag skratta. Och vara glad. Och känna att jag inte är gammal, att inget är bråttom. Att det är få som träffar sin livs kärlek och håller fast vid den innan 20 (anna I envy you..!<3)Jag kommer att klara mig. Jag har aldrig mått så dåligt som dessa dagar efteråt, fan vad jobbigt det har varit. Koncentrerad sorg. Har varit bra att jobba, träffa jobbmänniskor, gå ut på en bar efter jobbet, slippa sitta och tänka allt för mycket.

Men visst har jag tänkt, ältat och grinat nätterna igenom och de stunder jag träffat H och H, vänner som orkat med mig och mina bölande "jag vi-h-i-i-ll ha h-o-o-on-o-h-o-M". Nu är jag själv, men jag är inte själv så som jag tänkte det. Jag har fantastiska vänner, ett ex som alltid kommer att finnas för mig, shyssta kollegor, fin familj osv. Jag har mig själv (tack anna). och det duger fint.

Jobbet, det är lite speciellt att jobba på en arbetsplats där alla är typ 18-25. Mycket utgång. Alla slutar ju knepiga tider, då går man ut ibland. I söndags skulle vi gå ut och ta "en öl"(?). Det blev några. Plus några glas vin, det var då jag upptäckte att jag log, och var glad. Och det var okej.

Igår var jag sjuk. Men på jobbet ändå. usch jag mådde inte bra, nös och snorade, shysst när man träffar folk hela tiden liksom. Kände inte att jag hade råd att ta ledigt. Och jag hade dessutom utbildning under dagen. Så jag stannade. Idag har jag vart ledig, vart på läkarn med mor, köpt; trosor, en sviindyr behå (typ 500 pix), en skjorta som ser sjukt snobbig ut, ett par jeans för 50 pix, sockar, två koftor, två toppar samt kaffe.
och ett par shorts.

Nu ska jag se på film med en från jobbet om en stund.

Och mina bröst mår bra.