hej.
Idag är det lucia! jag började dagen med en stor lussekatt och kaffe! Hembakt. God.
Dagen var bra men sen kändes det konstigt. Var först på stadsmuseét med klassen, sen på hm, med H och K, köpte ett par jeans för 98 spänn, giftoftheday-grejen på hm, ett sjukt billigt plagg varje dag, vissa dagar är dom fina. Dom är säckiga nu, men minsta storleken så hoppas jag växer i dom. Efter skolan åkte kompis Y, kompis X, kompis H och kompis Z (HAHA vilka kompis-ekvationer huh?) hem till kompis H och rökte vattenpipa/drack kaffe. Dom åt lussebulle, men jag hade ju ätit på morgonen så jag kände inte att jag kunde tillåta mig själv det. kompis X och kompis Y började prata om träning på bussen dit, och träningskort på gym och jag kände direkt att.. Ja, jag längtade, och kände mig utanför. Så sa den ena "men ebba du springer väl en hel del?" och jag bara: "eh, inte nu längre.. eh" hon bara "aha för att det är kallt eller?". Jag visste inte vad jag skulle svara. jag rodnade och sa "näe eller jo lite eller jag kanske börjar springa i vår igen eh eh eh".. Och så tittade jag ner i bussgolvet och kände mig miserabel. JAG HATAR det här. jag vill ju bara gå upp och få leva mitt liv. Det är bara så otroligt svårt. Det går för lå´ngsamt - och för fort. jag hatar det här. Jävla anorexiamottagningen kommer säkert inte låta mig träna på skitlänge. Trots att jag kan fräsa och skrika inuti mig, vara så arg på dom så låter jag det vara. För jag har haft ont i hjärtat alldeles för mkt på sista tiden. Ett molande som gör det tungt att andas. Jag blir rädd av det.
Jag vill bli frisk i huvudet, frisk i kroppen, kunna göra allt jag inte FÅR göra nu. Springa i solen, vara med på skolgympan. jag måste bara få¨in i mitt huvud att för att göra det krävs 52 kilo. Inte mindre, kanske nåt kilo mer. Men inte mindre.
Snart är det jul och jag vill att någon säger till mig; "ebba ät lite som du vill på julafton, ät för att det är gott och för att du har lust, smaka på knäcken, drick lite julmust. njut." Men ingen kommer säga det. Och det ger mig ångest att tänka på hur jag ska tacka den 24:e.
Annars går det bättre än förut, mina händer är fortf. lika äckliga, men jag ibland känns det iaf som att jag är mer där, alltså närvarande än för några veckor sen. Jag kan plugga längre utan att börja gråta. Haha. Att plugga är förresten det mest effektiva sättet att slippa tänka ätstörda tankar under ett par timmar. Plugga under press är ännu mer effektivt. Det är nog det som gjort att jag presterat så himla bra i skolan i år, att slippa äckliga tankar gör det värt att sitta timma efter timma med matte/samhällskunskap. Lovely.
Dagen var bra men sen kändes det konstigt. Var först på stadsmuseét med klassen, sen på hm, med H och K, köpte ett par jeans för 98 spänn, giftoftheday-grejen på hm, ett sjukt billigt plagg varje dag, vissa dagar är dom fina. Dom är säckiga nu, men minsta storleken så hoppas jag växer i dom. Efter skolan åkte kompis Y, kompis X, kompis H och kompis Z (HAHA vilka kompis-ekvationer huh?) hem till kompis H och rökte vattenpipa/drack kaffe. Dom åt lussebulle, men jag hade ju ätit på morgonen så jag kände inte att jag kunde tillåta mig själv det. kompis X och kompis Y började prata om träning på bussen dit, och träningskort på gym och jag kände direkt att.. Ja, jag längtade, och kände mig utanför. Så sa den ena "men ebba du springer väl en hel del?" och jag bara: "eh, inte nu längre.. eh" hon bara "aha för att det är kallt eller?". Jag visste inte vad jag skulle svara. jag rodnade och sa "näe eller jo lite eller jag kanske börjar springa i vår igen eh eh eh".. Och så tittade jag ner i bussgolvet och kände mig miserabel. JAG HATAR det här. jag vill ju bara gå upp och få leva mitt liv. Det är bara så otroligt svårt. Det går för lå´ngsamt - och för fort. jag hatar det här. Jävla anorexiamottagningen kommer säkert inte låta mig träna på skitlänge. Trots att jag kan fräsa och skrika inuti mig, vara så arg på dom så låter jag det vara. För jag har haft ont i hjärtat alldeles för mkt på sista tiden. Ett molande som gör det tungt att andas. Jag blir rädd av det.
Jag vill bli frisk i huvudet, frisk i kroppen, kunna göra allt jag inte FÅR göra nu. Springa i solen, vara med på skolgympan. jag måste bara få¨in i mitt huvud att för att göra det krävs 52 kilo. Inte mindre, kanske nåt kilo mer. Men inte mindre.
Snart är det jul och jag vill att någon säger till mig; "ebba ät lite som du vill på julafton, ät för att det är gott och för att du har lust, smaka på knäcken, drick lite julmust. njut." Men ingen kommer säga det. Och det ger mig ångest att tänka på hur jag ska tacka den 24:e.
Annars går det bättre än förut, mina händer är fortf. lika äckliga, men jag ibland känns det iaf som att jag är mer där, alltså närvarande än för några veckor sen. Jag kan plugga längre utan att börja gråta. Haha. Att plugga är förresten det mest effektiva sättet att slippa tänka ätstörda tankar under ett par timmar. Plugga under press är ännu mer effektivt. Det är nog det som gjort att jag presterat så himla bra i skolan i år, att slippa äckliga tankar gör det värt att sitta timma efter timma med matte/samhällskunskap. Lovely.
upplagd av ceppo
10:13 fm
2 kommentarer:
Ebba, ät som du vill på julafton! och alla andra dagar! det är du värd, precis som alla andra. inget, absolut inget kommer att hända. eller kanske får du någon dum kommentar, men det är det bara att skita i. kanske blir magen lite mera svullen men inte går man upp i vikt bara för att man unnar sig ibland att äta utanför det strikta planerade schemat. tror att klinikens strikta linjer är välmenade men dom ger ju nästan mera tvångstankar och man får helt klart äta mera än vad dom säger.
Massa juliga kramar!
Jag känner igen all LÄNGTAN efter att vara "normal" och att få göra alla dom där sakerna man faktiskt tycker om! Jag är så otroligt avundssjuk på kompisar som kan gå iväg och träna, och ha en sund inställning till det. Längtar något otroligt efter att själv kunna känna så. Jag har inte "fått" träna på över 3 år nu, och kan nog säga att jag inte skulle våga börja igen. Inte som läget är nu. Har en stor rädsla för att det ska bli som innan.. Att när jag väl börjar kan jag inte sluta igen. Därför tror jag det är A och O att man känner sig helt frisk innan träningen sätts igång igen. En krass sanning, men en sann. Och är inte det en sporre till att bli frisk så säg?! :) Att få göra sånt jag tycker om igen!
Angående julbordet så har dom rätt när dom säger "Ät som du vill.." kring jul MEN det är svårare att faktiskt göra det utan ångest. Förra årets julafton trotsade jag all ångest och unnade mig själv det där jag ville - för hur ska jag annars kunna bli frisk?
Hoppas du kan känna liiiite glädje över julen iallafall! Ätstörningen ska inte få hindra dig från det, glöm aldrig det.
UmmaGumma http://ummagumma.blogg.se
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida