ja.

Det löste sig igår. Jag åkte hem till H och grät. Länge. Hon hjälpte mig med logiska resonemang och jag hann tänka efter en och två gånger. och jag kände efteråt att det inte var mitt fel. Det var pappas. Innan jag åkte till H så skrek jag till honom att sådär kan han fan inte kommentera en anorektikers måltid. Han såg på mig med den där minen och sa "men du vill ju lära dig att äta normala portioner eller hur?". Ibland kan konflikter inte lösas. Jag tycker att han har fel. Han tycker att jag har fel. Thats it.

Sen ringde jag så fick pappa hämta mig. Vi pratade inte mer om det. Jag kom hem. Åt ordentligt kvällsmål. demonstrativt. Om han tycker jag äter för mycket så får det stå för honom. Jag VET att jag inte äter för mycket, då hade jag inte vägt som jag gör nu. sådetså.

Imorse ringde en från anorexikliniken. Hon var askonstig. Jag sa "hej det är ebba". Hon sa "hej det här är S****** någonting från anorexi på östra. Nu pratar jag ju med föremålet självt h e h e h". Jag (ironiskt): "eh. h. e.he". hon; "du träffade E*** när du var här sist och nästa gång ska du träffa mig, hur mår du?". Jag: "bra". Hon: "nej det gör du ju inte då hade du ju aldrig behövt komma hit". jag "eeh?".

HAHAHAHA