Hey det är lördag. Suttit med matten och Jane Eyre. Hon försmartar mig. Ja, jag känner liksom hur min gärna bara fokuseras på gammelengelskan och tja.. Det är så sorgligt med Charlotte Brontë. Det är så lite om henne, hon har ju betytt så mycket för skönlitteraturen, ändå så blev det värsta skandalen när det läckte ut att det var en HON som skrev och inte hennes pseudonym Currer Bell. Hon måste ha varit värsta fightern. Först klara sig igenom en hemsk barndom, med ett förfärligt internat, börja jobba som - arbetande kvinna på 1800-talet var säkerligen ingen dans på rosor. Flytta utomlands och studera och där bli olyckligt kär, och flytta hem till farsgubben och sitta på kammarn och skriva i en herrans massa år, sen förlora alla syskon inom ett par år och sedan slutligen inse att det inte skulle bli någon pojkvän av hennes longtimelove Mr Hegér, ta sig i kragen, gifta sig, bli gravid och sedan DÖ innan ungen kommit till världen. Allt innan fyllda 41. Det var ju bara typ hon, Jane Austen och lillsyrrorna Anne och Emily Brontë, som var de kända kvinnliga författarna på den tiden. För eftervärlden. De blev ju mer eller mindre sågade av kritiker efter att det kommer ut att de inte ÄR sina manliga pseudonymer.

Jag blir också glad av att läsa Jane Eyre, eftersom hennes självkänsla är så hög. Hon Känner av sitt eget värde, är sin EGEN. Värsta lilla feministen ju. Hehe.

Nej nu ska jag fortsätta på boken.
trevlig helg människor!