Utagerande

Lärdom för veckan: Måttlig stress är bra. Det driver på mig och jag presterar bäst när jag är måttligt stressad.

Övermycket stress är inte bra. Den blir ohanterlig och jag blir ett hyperventilerande vrak som gråter och inte kan prestera n å g o t alls..

Idag har det varit matteprov, inlämning på en stor artikel och teater, vi skulle egentligen haft uppvisning med regiprojektet men det blev framflyttat. På samma lektion skulle vi haft dagisbarn hos oss och lekt med dom.

1: Klockan 20.00 igårkväll upptäckte jag att min mycket välarbetade artikel om propaganda inte längre fanns på datorn. Ingen hemma. Jag reagerade helt jättekonstigt. Låg och bölade över tangentbordet, sen bara skrek jag. Är jag konstig, får man bete sig så? samtidigt som jag hade mitt lilla utbrott så tänkte jag verkligen: "gud vilken omogen reaktion, vad tänker grannarna?". Samtidigt var det jävligt befriande, att bara få skrika ut allt. Veckans samlade stress, press och känslor blandades i ett maniskt skrikande, i stil med en unge som lägger sig på golvet i mataffären och gapar ut sin frustration. Ingen var ju hemma och kunde säga "nu får du fan ta och lugna ner dig" eller bara titta sådär, ge en sån blick som säger mer än tusen ord. "skärp dig" - skjuter ögonen av liksom. Men det var ingen hemma, och skriket ebbade ur i ett litet gnyende och gråtande, jag la mig i en boll på golvet och bara lugnade ner mig, sen kokade jag te, drack det och funderade på hur jag skulle lösa det. Jag lyckades komma ihåg delar av vad jag skrivit och inproviserade resten. Blev inte lika bra som första gången, men det blev ok - säkert vg iaf men den första var defenitivt en mvg-text.

2: Matteprovet gick inte bra. Sov ju inte inatt eftersom det jobbades med samhällskunskapen, och när jag satte mig ner för provet så blandade jag ihop olikheter med ekvationer och allt blev en salig röra, men det är ok. Jag har pluggat för det där provet varenda dag i två månader. slitit och försökt. Det gick skit, so be it.

Jag vet att jag är något annat än det jag presterar och lyckas med. Men det känns som om jag måste kompensera viktuppgången på något sätt. Kompensera genom att vara "duktig" på annat område - skulle varit über om viktuppgången i sig hade känts 100% bra prestation. Men allt går ju emot det. Hela samhället, allt man ser, överallt. Vikthets och inte fan får någon komma och tro att viktuppgång är något bra ibland. Men det är det. Nu är det det. Och sedan när jag gått upp allt, så kommer jag få säga åt mig själv varje dag att jag är duktig som lyckas hålla uppe vikten och ta hand om min kropp. Då när jag inte får bekräftelse för det hela tiden, som jag får nu.