Tandläkaren

Det gick helt ok på teatern igår. Börjar komma in i rollen lite mer. Man blir väldigt snäll av att spela elak. Jag har aldrig spelat en glad roll, och det är jag ganska nöjd med. Har fått spela arga, elaka och osäkra människor. Jag tror att det stärker mig. Jag får ur mig alla jobbiga känslor och kan gå av scenen som en rätt lugn och harmonisk typ.

Hände värsta bisarra grejen hos tandläkarn igår. Jag kom dit, hon tog emot mig 10 minuter försent. Ligger ju på avenyn hennes mottagning så jag hade bestämt med H att vi skulle ses och fika kvart över 4, eftersom jag skulle va hos tandläkarn 4. Men hon släppte alltså inte in mig förrän 10 över. Jag var lätt stressad. Sen så pratade hon mest och verkade ta det huuur lugnt som helst, fast det skulle kunna gå fortare än fortast eftersom jag inte hade nåt hål, inga problem i munnen alls egentligen. Men jag uthärdade, hon gjorde ju trots allt sitt jobb och jag ville inte stressa på henne, fast jag satt med den där torrfläkten i munnen och kändes som sandpapper för att det blev så torrt medan hon pratade och pratade, om körkort och ditten och datten. Jag kunde bara "mhma" med under tiden. I allafall, nu kommer det knasiga. Hon sa "nu ska jag lacka med bananlack". Och då tänkte jag att jag skulle öva mig på att säga ifrån (eftersom jag är pinsamt dålig på att säga ifrån annars, alltid). Så jag sa med eftertryck "nej jag vill verkligen inte ha bananlack, jag mår jätteilla av det" och då blev hon jättesur! Hon bara sa "nänä. Gå då!". Verkligen otrevligt lät hon. Och då kommer något ännu roligare. Jag säger "förlåt så hemskt mycket, det var inte meningen att vara otrevlig!". DET SÄGER JAG bara för att hon blev irriterad över att jag inte ville ha bananlack! Och hon säger en gång till "ja men gå då".

Jag avskyr verkligen bananlack. Har alltid gjort. Ända sen jag började gå hos tandläkare har jag avskytt det. Jag har aldrig sagt att jag inte vill ha det förut. Men nu är jag praktiskt taget vuxen och ska ju kunna avstå. Säga nej tack liksom..

Och det roliga är att jag resten av eftermiddagen och kvällen går och tänker på att MIN TANDLÄKARE NOG INTE TYCKER OM MIG LÄNGRE.

Det här har verkligen fått mig att tänka efter idag. Hur mycket betyder det vad folk tycker om mig. Och är jag till för att vara tyst och alltid hålla med? Ska jag bry mig om vad vilt främmande (typ tandläkaren) tycker om mig?

Vaknade som vanligt idag. Käkade frukost, åkte till stan. Köpte en v-ringad långtröja på H&M. Kändes som ett kap. Något som man inte växer ur, och 80% bomull. Jag har verkligen något starkt emot syntet. Gillar inte hur det känns mot kroppen.

Sen åkte jag hem och har suttit med Jane Eyre en stund, ska påbörja om industrialiseringen snart.