ingen hets!

Ljuva våren är här på allvar! Jag skiter i att väderleksrapporten säger att det kommer bli betydligt kallare om bara 6 dagar. Just nu NJUTER jag av vädret och solsken och D-vitamin ;)

Sprang för första gången på ett halvår i skatås.. Mina "gamla trakter", där jag avverkade mil efter mil efter mil. Vart rädd för att springa, men särskilt rädd för att springa där. Minns när jag sprang för sista gången, tror det var sista gången jag sprang innan träningsförbudet. Hade sprungit 3 mil, det var en varm dag, jag fick ont i hjärtat efter dessa tre mil. Mådde skitdåligt, men det absurda var att jag inte vågade stanna. Jag var mer rädd för att stanna än för att fortsätta. Det visar ju på anorexins järnvilja, alltid fortsätta springa, inte stanna, äta lite trots yrselanfall. Galet.

Jag bröt mina gamla springrutiner ett efter ett! Till att börja med; jag cyklade till själva skatås. De 2 kilometrarna som jag alltid har gått förr, och tagit den sista "spurten" på samma 2 kilometrar tillbaka, hur jobbigt det än var, och hur gärna jag än ville stanna.

Jag cyklade dit på min nya fina cykel och såg massa vitsippor på vägen.! underbart. Sen började jag själva springet. Jag valde 5-kilometarn. Mycket terräng, men fin slinga. Sprang ganska fort, men jag saktade ner de gånger jag kände att jag tyckte det blev väl tufft. Jag blev glad, jag kände mig fri, jag har spring i benen! Jag älskar det. Jag stannade efter slingan och andades ut, stretchade ordentligt och låste upp cykeln, cyklade lugnt tillbaka, ingen hets. Såg samma vitsippehav på väg tillbaka och stannade. Plockade en stor bukett och cyklade hem. Jag är så glad idag. Glad att jag kan hantera träning utan hets, glad att kunna NJUTA av träningen.

Gick bra på östra, stabil vikt. Jag skulle kunna få mens på denna vikt kanske, fast lite gränsfall. Blir (som du sa U) så irriterad och lite rädd när dom säger att man kanske måste väga lite mer än man vägde när man sist hade mens. Dom säger att det kan ta ett år med frisk vikt att återfå mens. Skit. Men det är inte väsentligt just precis nu, eftersom jag är rätt glad idag.

Jag sa åt henne såhär "det här är inte för att vara elak, men jag trivs inte med att träffa samma behandlare som min syster hade när hon gick här". Hon såg lite sammanbiten ut och sa "men din syster gick ju bara här några gånger". Det blev tyst (och jag tänkte; jaha, men jag kunde ju inte gärna säga åt dig att det är för att jag ogillar ditt sätt att prata med mig). Sen sa hon slutligen (kanske för att hon menade det, men mer troligt att hon sa det för att hon är psykolog - och borde säga det, "jag respekterar din synpunkt och ska ta upp det på personalmötet".

Ikväll är det teater med klassen på stadsteatern, hoppas den är bra!
(bilden visar vilken konstig frisyr jag sprang i ;)..)