söndag.

Söndag eftermiddag. Jag ångrar mig. Ångrar att jag hittills bara räknat matte i 45 minuter. Ångrar att jag inte skrivit klart dadaism-skiten. Kurt Schwitters är förövrigt en intressant karlslok, men svårt att hitta info om. Skrivit en knapp sida bara..

Det var kul att träffa kompis X igår. Hon sover tydligen på nätterna, går upp halv nio, äter regelbundet och styrketränar. Blev lite paff. Bjöd henne på sushi, hade dock ej råd att äta själv eftersom min älskade svarta vinterparkas är BORTA! Jag hittade den inte innan jag skulle gå. BLev sådär skitledsen som man kan bli när man har massa känslor i sig innan och allt bara släpper. Bara sån där hulkande läskig gråt som inte gör att ledsenheten "släpper" utan allt känns likadant fast tomt efteråt. Men jag cyklade iväg och blev gladare av att träffa X. cyklade hem och åt middag med pappas vänner vitryssarna. Dom var rätt konstiga. Först när jag kom hem gick jag ut på baksidan där det satt 15 vitryssar typ. Det första dom sa var "är hon verkligen arton????" på engelska. Shysst. Sen fortsatte dom med "hur jätteung jag såg ut, och titta bara på Jaaaana hon ser ju mycket äldre ut"(en tjej som var två månader yngre än mig och lika lång, såg inte nån direkt skillnad på oss men ok) - tackar och bockar liksom. Vad svarar man? Jag såg kanske lite sur ut, då sa den ena kvinnan att det var "en komplimang till en ung flicka". Jaja.

Sen frågade Jaana och hennes kompis vikktor (vitryssar dom med, knagglig engelska) om vi kunde gå ut. Så frågade dom massa saker om mitt "swedish life". Det var väldigt knäppt. Men i allafall; hon Jaana frågade bland annat "har du pojkvän". Nej svarade jag. "jaha du kanske tycker att du är för ung för det?" (vad är GREJEN - OKEJ jag ser ut som 14 och ett halvt) haha, nej svarade jag. Då frågade hon varför, då sa jag "för att jag inte vill ha någon pojkvän", då frågade hon "varför det?" (gosh), jag bara sa att jag inte ville. Orkade inte "komma ut" för två oförstående vitryssar. Anar att det är rätt konservativt där, dessutom ser jag aldrig dom mer så..

Tänkte lite på det inatt faktiskt. Det där med att man inte "kommer ut" en gång, inte två gånger, utan hela tiden. Alla nya människor (nästan) som man träffar, alla ställen där man umgås med folk mer än en gång kommer det fram. Inte så att jag skäms, eller att det är någon "big deal", men det är inte kul att vänta på hur folk reagerar. Mina vänner, inte särskilt gay alls (okej typ X då), tycker inte det är något annorlnda än att vara hetero. Det är ingen som säger något speciellt. Det är inte heller jätteansträngande för mig att svara på de två frågorna som alltid kommer som direkt fråga när jag berättat att jag inte har någon pojkvän etersom att jag är gay, "vad sa dina föräldrar" och "när kom du på det?" tre minuter efter att man "kommit ut" för någon man träffar för första gången, även om det känns irrelevant. Men just det där med att representera hela gay-sverige. Vad är det liksom? Jag är ju bara jag. Inte sjutton frågar jag någon hur deras föräldrar reagerade när dom tog hem sin första pojkvän, eller när dom kom på hur straighta dom var. Missförstå mig rätt, det är inte så att jag avskyr att prata om min homosexualitet, men den känns ju jävligt ointressant. Kan liksom inte förstå att den är ett "ämne". Eller som hos psykologen då som vägrade sluta älta. Det roligaste var ju första gången på östra då läkarn trodde att jag fått anorexi för att jag är lesbisk. Att jag kände mig så annorlunda för att jag var gay. HAHAHAHA tillåt mig att gapskratta. (tänkte jag inombords). Det var länge sen jag såg det som ett problem. Varför problematisera något så enkelt liksom? Ja, hej psykolog. Det VAR jättejobbigt när jag var 12-13 år och inte visste var jag var för en galen typ, när alla var jättekära i Johan i 6c och jag inte kunde ha brytt mig mindre men ändå pep sådär tillgjort för att vara en av alla andra. Men nu, 6 år senare känns det väldigt accepterat och bra för mig själv. No more.

Nej men förlåt, ett litet irritationsinlägg bara..

Annars är jag lite fundersam över en grej. Jag och min underbara vän G (byter bokstäver hela tiden - ingen ska känna sig utpekad. Om någon läser vill säga. Vilket jag inte vet) har glidit isär. Jag älskar verkligen henne jättemycket, och hon är världens bästa, men det känns som om jag förstör vår vänskap. Det känns så kyligt mellan oss nu. Sådär artigt och frostigt.Jag blir ledsen av det. Skitledsen. ´Det är något fel på mig, ända sen jag klarade av att äta mer, har jag börjat känna mer. Och det är bra. Men jag har också börjat känna mer "fula" känslor. Typ ilska (som iochförsig är bra) men vad värre är: avundsjuka. Jag skäms till och med över att skriva det. Jag kan bli så fruktansvärt galet avundsjuk ´så att jag blir svart på insidan. Det är fult, det känns så sjukt onormalt. Jag är så klart glad för mina vänners skull om allt går deras väg. Självklart! Det är inte så att jag missunnar någon något som den vill ha, eller velat ha/önskat sig. Men jag kan ändå bli avundsjuk. Och det värsta är att jag inte KAN dölja det. Jag liksom säger "fan vad bra för dig", men utan värme i rösten. INTE för att jag missunnar vännen i fråga, utan för att jag önskat mig kanske samma sak, men inte lyckats. Det är nästan att jag lipar när jag skriver det här för jag hatar verkligen att jag är sånhär. Jag vet inte om man kan "jobba bort" avundsjuka. Men i vilket fall. Den + att jag är så stel och konstig, kanske för mycket ibland? - tror det är det som gnager på våran vänskap. Vill bara fixa till det. Krama och be om ursäkt. Att det kunde bli som förr. Att jag utom allt det här kunde stötta mer, jag om någon BORDE kunna göra det. Näe, nu blev jag ledsen. Skit.

Nu: dadaism.