tja.. helgen liksom.

Här sitter jag och BLÖDER. ANDRA DAGEN. (trodde att jag kanske bara skulle få lite varningsblod). Men det blöder. Lite ont i magen har jag. Det är helt klart värt det att ha lite ont. Mecka med äckliga bindor och känna sig svullen. Helt klart värt det. Jag ska aldrig klaga på mens. Hur jag grät inombords förr när människor sa hur ont de hade, klart jag kände det där stingande medlidandet också nånstans, Men innerst inne så undrade jag varför dom klagade. Jag mindes ju inte hur det kändes att ligga dubbelt och gråta för att det var så meckigt och äckligt och ont. Äsch det är naturligt äckligt.

Jag kan få barn, äntligen sluta oroa mig över att inte kunna fixa knodds i framtiden, kan få starka ben, klart de måste tagit skada av två år utan mens, men bättre mår dom i varje fall nu. Alla som läser nu, som är utan; om jag klarade det kan vem som helst klara det. Tänker tillbaka till november. En rastlös, mager (kan jag se nu), vimsig, frysig person med noll tro på någonting som satt och hade ett enda mål; att slippa det där vidriga ångestskapande. Den där maten som bara just jag klarade mig utan (jo visst.). Inte en förhoppning, inte ett roligt liv. Inte alls. Det tog mig mindre än ett år att komma hit från att jag blev ruskad i. Så kan jag kan vem som helst. Vilja, kämpa, vilja, kämpa. Motivationen får man strunta i ibland. Det är som inspiration, den är inte alltid där men visst fan måste man få i sig energin ändå. Du sötnos - just du behöver det där extra, inte en dag av sju. Utan sju av sju. Och motivationen finns inte alltid där. Men man får liksom göra det ändå. För man kommer ju ingen vart med det där andra. Ingen vart av att väga X antal kilo för lite för att klara sig ..... Du vet.

Därför ska jag inte gå back i sommar, inte back i europa trots att mat är dyrt och det är nästintill "meningen" att man ska gå ner x antal kilon/hekton av att tågluffa - men man kan inte skylla på det. Man får väl äta nötter eller annan energität mat om det nu är så himla svårt att få råd. Jag hoppas mina kära medresenärer är på min linje när det gäller det..

Igår var vi först hos H, hon hade bakat en farligt god kladdkaka med chilipulver..! Mysig dageneftermat. Vi satt fler än tio personer ihop på hennes lilla balkong. Trångt men trevligt. Vattenpipa och te. Sen vid tio (solen sken fortfarande) så tänkte jag, H, L och J åka till H. Hon har en sjö precis intill sin lilla etta. Först gick vi hem till L och hämtade hans smíronoff (vodka). Vi köpte halloumiost och åkte till H. Lagade mat och drack fuldrinkar (juice och sprit). Ingen blev fullfull. Bara lite smålulliga sådär. Annars hade det ju vart illa med tanke på att det var midsommardagen liksom.. Sen så gick vi till sjön och näckbadade mitt i mörkaste natten. Det var mysigt och inte kallt i vattnet. Har aldrig badat naken förr ute. Känns sådär knepigt liksom, men det var ju väldigt mörkt så det spelade ingen roll. Sen gick vi till gården och gungade en stund och sen upp till Hs lägenhet igen. Vi slötittade på leon och klockan var fyra och H satt i duschen och borstade tänderna och såg ut som Gollum. Jag kunde inte sluta skratta. Det var groteskt roligt. Preciiiis när jag och H höll på att somna så tittade vi där grabbarna låg och L hade tatt på sig en asläskig lösnäsa/lösglasögongrej. J skrek och såg så fult förskräckt ut. Ja, det såg läskigt ut. Som att vara precis mellan sömn och vakenhet så tittar en äcklig gubbe upp liksom. Haha, tja, sen somnade vi väl strax efter det. Vaknade sent. H gjorde god gröt och latte. mm.. Sen gick vi till sjön med pipan. Trävligt. Sen åkte vi till stan. Sa adjö och jag hämtade min cykel som jag lagt hos andra H och cyklade hem.

Det är roligt med mina inlägg, jag liksom postar halvtråkiga detaljerade dagsredovisningar.. hmm. Men sådan är jag. Dagbokdagbok liksom..