tralala

Fredagen den trettonde idag.. Känns inte så farligt trots att jag kan bli skrockfull vid valda tillfällen.

Jag är glad idag, jätteglad utan någon som helst anledning. Jag är nästan alltid glad nuförtiden. Så skönt att slippa ha tankarna på annat håll, att aldrig kunna koncentrera sig. Jag vet att jag skriver mycket om sjukdomen här, trots att jag känner mig frisk nu, så har jag inte fått distans till sjukdomen än - det var ju så nyss, kanske därför jag går runt och är glad och lycklig och obekymrad, för just saken att vara frisk känns som att ha tagit sig ut ur ett brinnande hus av dödsångest. (fy vad poetiskt, det skulle inte komma ut med dom orden). Jag har alltid varit lite av en "för-mycket-person", alltid för ledsen, för glad, för nere, antingen eller. Kanske därför jag blev sjuk. Tänker ofta på det - varför jag blev sjuk. Kanske för att tona ner mig själv. Och jävlar det gjorde jag ju. Jag var inte mig själv alls. Känns så luddigt redan nu. Nära men luddigt. Minnet försämras ju av svält. Så jag har minnesluckor från i höstas och början av vintern, vissa perioder som jag inte minns. Ibland fyller någon i dem åt mig, men för mig känns hela den perioden som ett enda stort svart hål, enskilda grejor minns jag, som hur jag "fuskade" med maten. Hur svårt jag hade att känna saker överhuvudtaget, om det hänt något sorgligt som berörde folk undrade jag varför det inte berörde mig. Känslokallt. Ätstörningar är ett jävla aber. Jag fortsätter skriva om det tills distansen känns trygg. Nu känns det ganska skönt, att skriva vilken jävla miserabel verklighet det blir av skiten, att aldrig våga gå utanför sina egna regler, sina diciplinära meckiga ideér.

Tittade i min gamla bilddagbok, som jag la ut bilder i från oktober till i mars, vet inte varför jag började, ville väl dokumentera lite, samtidigt somjag ville se att jag itne skulle förändras såååå mycket med viktuppgången. Det gjorde jag ju såklart, men man ser ändå att det är jag. Och idag la jag upp bilder för dagen, kändes inte så jobbigt, tror inte nån kollar min bilddagbok längre, mest för mig själv liksom. Och kanske lite för att säga åt mig själv att det gör inget, att den här friska vikten är helt okej, inte farlig. Jag kollade i allafall igenom gamla bilderna först och jag kom ihåg tankar när jag tog just "den" bilden, och "den och den och den", hur tjock och stor jag kände mig den dagen, och den och den. Hur jag låg kvar i sängen den dan, kände på höftbenen och ville inte gå upp, för "då skulle ju magen bli vanlig igen". Hur jag just "den dagen" var ute och sprang och hade ont i knät men fortsatte i mil efter mil. Jag ser ju nu att det var fult. Jag var ju smal. Alldeles för smal. Det är först nu jag kan se det. Jag tror inte att andra såg mig så, eller dom kanske bara valde att inget säga. Det är så känsligt sånt där.

Ja det är närvarande, borta men närvarande, förstår ni? Förstår jag själv? Vet inte. Jag vet bara att jag ryser och blir blank i ögonen när jag ser "anorektikern i mitt område" (en som bor i närheten av vårt hus) när hon går på mornarna, när hon svänger med armarna och skjuter ifrån fötterna från asfalt till asfalt, håliga ögon, magra magra magra ben inunder lager (ja lager(!) av byxor. Jag ser henne ofta, jag är vaken tidigt, och hon brukar gå förbi vårat hus i rasende tempo kring halv sex-sex oftast. Man undrar ju varför jag kan ge en så detaljerad beskrivning av henne, men jag har mött henne också, försökt möta hennes blick. Dels på mina vidriga långpromenader/löprunder kring sextiden när jag var sjuk, dels som frisk (påväg till jobbet, eller det tidiga bageriet för bröd). Nuförtiden vill jag slita tag i henne, försöka nå det där inne, för målmedveten en anorektiker har kan läggas på så jävla mycket annat. Kreativitet, lycka, mål, studier. Jag blir liksom kall när jag ser människor utan livsglädje, med mål som leder dom åt helt fel håll. Dödödödödöd. Det går ju bara ditåt liksom, om man inte vänder om halvvägs, lyckas vrida det dåliga åt rätt håll igen, bli frisk och lycklig. Leva ut klyschan om "hög på livet" (värdelösa mening ;)..) Saken är den, att trots att man vill kan man inte slita tag i okända människor, skrika och berätta, säga hur mycket bättre livet är när man är frisk - för det har man glömt när man är sjuk. Man kan inte göra så, det är integritetskränkande och man kliver in på en annan människas terratorium, privata sfär. Man får inte göra så men mina impulser får mig att gå av spårvagnen, ta en annan väg runt kvarteret om jag ser henne, eller henne eller henne. För annars kanske jag gör något dumt, är sådär "prataraktut-utanatttänka"-ebbig.

Jag hade inte blivit frisk, eller det vet jag ju inte, men det hade tagit ett bra jävla tag till om inte en person i min närhet ryckt tag i mig då och då, fått mig att förstå hur sjukt det är, att det inte såg bra ut och att jag värdefull oavsett. Det är ingen trivial sak att säga till en människa, hur nära Man än står varandra. Det är svårt, jävligt svårt (ja nu svär jag H, hehe, kanske inte så fint språkligt) <3 som sagt, svårt att ifrågasätta hur en vän lever, ifrågasätta varför hon väljer att svälta, att gå mot anorexin istället för mot friskhet. Jag är så glad att det fanns en sån människa för mig, och jag vill tro att jag gör så mot människor i min närhet. Jag vet inte, men jag vill vara det i allafall. För det behövs.

Nog om anorexi, nu har jag skrivit nonstop i en halvtimma om det här. Nu till livet <3

Igår började dagen med arla morgon, mor och far och lillebror åkte till Gräkland. Hemma själv nu en vecka. På torsdag morgon åker jag ju.. 06.20 som sagt. Nervös!

När dom gått gick jag till körskolan, hade sista körlektionerna innan den 13 augusti, en månad alltså. Dagen efter, den fjortonde augusti har jag teoriprovet..!
Min körlärare sa att om det blir godkänt så får jag nog boka uppkörning, eftersom det är 10 veckors väntetid på det..! Jag blev jätteglad. Det här slitiga bilköret börjar löna sig, vill så jävla gärna ha körkortet i handen innan jul!

Sen gick jag hem, käkade lunch och sådär. Sen gick jag till A, där var M och A:s brorsdotter Knodden. Hon var rolig, hyperaktiv. Sedan ville hon ha juice, hon drack jättemycket juice, A sa "eh, vilken tur att det inte är socker i juicen..!". Jag och M; "A, det är ju fruktsocker i juice..". Ja det märktes, ungen blev ju hyperaktiv typ... hehehe. Sen ritade vi prinsessor, hjärtan och annat skojigt. Hon gick runt och sköt mot oss med A:s låtsaspistol också. Rolig unge. Sen skulle jag gå, M ville köpa snus och ciggs. Jag praktiskt taget bad henne att låta mig (som aldrig använt mitt leg i affärer HAHAHAHA) att få köpa det åt henne. Så jag gick in på seven eleven och ställde mig i kön. I kassan stod en tuggummituggande brutta, hon bad inte om mitt leg. Jag blev jävligt besviken. Jag ser ju inte ut som om jag är över 18, snarare ner mot femtonårsåldern sådär. Var farligt nära att stanna kvar, säga "men legetimationen då..?". Men icke, sa adjö till M och åkte hem. En stund efter jag kommit hem kom J och S. Vi rökte vattenpipan, drack hinkar med té (jättekopparna) och kollade på teve, sen gick J och jag och köpte keldas tomatsoppa och bröd. Vi gjorde maaat när vi kom hem. Gott. Därefter tittade vi på den ryska filmen från 1959 som S hade med sig. Den var fin. Handlade om en rysk soldat som fick permission att åka hem till sin mamma under. Resan tog tid, han träffade en jättevacker kvinna, kom hem, hade bara tid att stanna i några minuter och sen slutade den. SOrgligt.
Sen mer pipa, snus.. och té. Sen kom L en stund och kring halv tolv åkte dom hem. Dom jobbar ju idag.

Idag har jag promenixat, käkat lyxfrukost och skrivit alldeles för mycket i bloggen (som synes). Ska nog gå till J sen, och hämta en grej på jobbet samt fixa lite inköp.

Det blev kanske lite virrigt det här men.. tja.. så kan det vara.