Alllt är såhär.

Veckan då, första veckan detta år hände inte så mycket. Jag har tittat på "på smällen" (ack så roligt) med kamraterna, kastat massa snöbollar med dom på andra långgatan mitt i natten. Förbi oss gick några kulturella grabbar. Sådana där som vet allt om östländernas filmhistoria (förmodligen gör även mina vänner det, haha) och är ganska pretantiösa 23-åringar (dom kan ha vart 25 också vad vet jag). Dom såg i allafall märkbart irriterade ut och sa "kan ni sluta kasta snöbollar så att vi som är äldre än 17 kan gå över gatan" med snipiga miner. Men hallå, det var ju första snön, och min mage var fylld av mysiga glada känslor. Vi gjorde i allafall ett uppehåll så att snipmännen kunde gå förbi. Annars har jag inte gjort så mycket. Snön försvann illa kvickt och nu regnar det mest. J var hos mig igår och oj vad jag gillar den pojken. Idag händer inget stort. Ska till farmor snart och sova där. Mysigt.

Annnars i mitt liv just nu tänker jag bara på en grej, precis som alla mina närmsta vänner. H:s sjukdom. Det är det centrala i våra liv. Hur mycket man än tror att inte alla är en del av det stämmer det inte. Vi är insyltade, självklart är det så om man är ett "tight" (hatar det ordet) gäng och en person blir sjuk. Vi känner oss så jävla maktlösa. Jag känner att jag borde fan veta. Jag har ju vart där själv. Hur sorgligt det än är - man glömmer. Jag trodde aldrig jag kunde glömma hur saker var. Klart jag minns - men det bleknar oerhört. Jag trodde aldrig jag kunde tröttna på mens - men det gjorde jag. Därmed inte sagt att jag inte förstår det hon går igenom. Måste dessutom vara hundra resor värre än för mig. Inga "riktiga" vuxna som håller koll, längre tid sjuk.. JAG VILL GÖRA NÅGOT. vi vill göra NÅGOT. Jag är så jävla förbannad på den där skitsjukdomen. Vad den gör mot en människa - hur en människa FÖRÄNDRAS. HATAR DEN. särskilt när man vet att den där underbara finns innuti och inte vet hur hon ska bära sig åt för att bli fri. klart hon vet men inte vet hur hon ska KLARA det. Jag är arg för att hon tränar hela tiden, arg för att hon äter som en mus, arg för att hon ramlar ihop i svimattacker, arg för orkeslösheten. Inte arg på henne, arg på det som gör så mot henne. FAN helvetes jävla skit. J sov ju här inatt som sagt, ingen av oss kunde sova. Oro oro oro över att inget kunna göra för henne.

Tänker att det är mitt fel också , jag har skuld i det. Dels genom att ha lastat henne när jag var sjuk och inte hon frisk (som ju jag är idag) och dels genom att inte ha sett till att vi åt på tågluffen, kunde allt sett annorlunda ut om jag tagit initiativ till fyra-fem mål om dan, och inte de få fattiga mål vi åt. Alla gick vi ju ner under resan, jag gick självklart upp det jag förlorade och de andra med antar jag. Utom H. Kanske.

Jag vågar inte protestera. VIll kunna be henne äta upp när hon inte gör det, be henne ta mat överhuvudtaget när hon inte gör det. bli fly förbannad när hon säger "jag har inte ätit idag och gått i flera timmar". Känner mig så förbannat feg. Vi är ju rädda att förlora henne, förlora henne helt. Det låter blödigt och dramatiskt och hemskt. Men så är det. Vi vill att hon ska prata med oss. Inte gå in i sig själv.

Något som hindrar en som sjuk (ngt jag tänkt på ibland) är hur man ser på "normala portioner". Vad en "normal portion" är, oro för att man ätit "för mycket". Vad är för mycket liksom? Som underviktig ska den rädslan inte finnas ALLS. Man har inte ätit för mycket, tills att man nått sin friskvikt äter man bra -förutsett att man når den någorlunda kvickt. Och det där med "man ska äta 3 medelstora potatisar, 100-150 gram kött/fisk, 05-1 dl sås, 1 dl rivna morötter+ ett glas mjölk" som man får veta på olika matscheman. Allt är ju individuellt. JAG äter betydligt mer än så (minus mjölk för det är äckligt) och jag håller min vikt. Allt beror på hur ens förbränning är, om man är aktiv osv. Jag personligen behöver mycket mat, precis som många 18åringar.

Nu ska jag dra mig, hoppas på mindre mardrömmar inatt. FAN vad jag vill att det löser sig.