en fredag.

Tja.. Blev bara jag och J och S igår. Vi åt spaghetti med vegofärssås och choklad/kaffe. Mumma! Kände iofs inte såå mycket smak med snoret i näsan och så men det var ändå gött. Sen gick S ganska tidigt och vi somnade innan tio. Jag vaknade vid halv tre av att jag hade sviiinont i halsen, började gå upp och vanka i rummet, svammla om att jag nog hade körtelfeber, väckte även J och började nojja över körtelfeber och att jag skulle få ig i alla ämnen och att körtelfeber är döden och så vidare.. Hehe, somnade om efter 1-2 timmar och vi sov till länge, segade oss, duschade, jag snöt mig 500 gånger, tog två mucoangin och sen åt vi frukostlunch; älskar att ha den tiden (började skolan kvart över elva) så vi åt just innan vi begav oss. Smörgåsar, välling, frukt. Gött kött. Sen gick vi och vi började prata om sömn. Han sover ju kasst, jag sover bäst. Sen jag blev frisk så har jag sovit utmärkt (allmänt känt att ätstörningar vållar även sömnstörningar) så sa han nåt om att jag ju sover bra och jag sa "jo jag sover för att jag äter bra" ungefär. Då sa karln "ja men så äter du ju som en gris också". Jag satt och knöt skosnöret så jag hörde inte riktigt, jag sa "sa du att jag äter som en GRIS?" "Ja, eller som en man då". Jag blev ganska putt. Och är det än. Har inte sagt det till honom men så säger man väl inte? Inte därför att jag haft anorexi en gång i världen men hur kul är det att höra att "du äter som en gris" av ens pojkvän?. Ska man berätta att det gör en lite ledsen eller bara låta det passera liksom? Han har ju märkt att jag äter likamycket (eller mer) än honom. Jag är sån. Och det har jag gjort till en "grej" lite "hehehe jag äter som en karl heheh". Förstår att det verkar "konstigt" men tjenis, jag tränar ganska mycket, jag är en person i behov av ständig påfyllning. Hur trevligt är det att "äta som en gris". Det låter som någon som HÄLLER i sig föda från stora hinkar typ. Jaja det kändes inte helt roligt att ha den definieringen över sig i varje fall. Jag vet i varje fall att jag äter fullständigt lagomt för att vara just jag. Alla är olika.

I skolan hade vi teater, lunch vid tolv. Eftersom jag inmundigat min brunch bara 1,5 timmar innan och var mäktamätt jobbade jag med projektarbetet. Sen basgruppsmöte. Sen slutade vi, jag H och H åkte till stan och träffade pojkarna. Kaffe och kanelbulle blev det och det var gött. Lite prat. Sen åkte jag hem, H med. Vi pratade på vägen. Jag vill henne så väl. Önskar att vi något kunde göra. Som vanligt. Hon sa något som jag tänker på. "ett dumt exempel, men idag när du inte åt lunch för att du "ätit nyss" så tänker jag varför ska jag göra det då, jag hade också ´ätit nyss´". Jag VET att det här är ett sätt för anorexijävulssjukdomen att försvara det den gör "varför ska jag om inte hon". Men det kändes så hemskt. För jag försöker vara ett gott exempel. Jag äter cirkus dubbelt så mycket som andra brudar i skolan gör. Jag äter lunch varje dag. Jag äter alltid full tallrik (ett berg, vi har små tallrikar i skolan). När jag en dag avstår p.g.a sovmorgon och BRUNCH(för mig är det nåt som mängdmässigt motsvarar frukost+lunch). så blir det såhär. Skulden. Hon sa själv sen att jag inte bar någon skuld till det som är. Att jag måste tro det. Men hur illa måste jag inte ha påverkat henne i tvåan. När jag faktiskt hoppade lunch/åt dåligt. Pratade om mina jobbigheter med just henne. Nej nu kommer lipen igen. Jag tänker ofta på det attjag tränar, tänker hon likadant där "kan hon springa kan jag träna varje dag typ". Man får slå sånt åt sidan om man ska bli frisk på några månader. Man kan inte bli frisk om man tränar samtidigt. Det går emot sig självt. Jag slutade - en stor del i att jag lyckades bli frisk. Tvärt, inte ens en promenad om dan tog jag. I flera månader. Jag åt efter schema och jag lyckades. Jag tränar eftersom jag har en normalvikt och tycker det är kul. Jag vill inte att det anorektiska i henne ska kunna ta poäng på det. Jag är hennes vän, men vill inte vara den som förstör och hjälper hennes anorexi så lyssna här; när jag hade anorexi tränade jag ingenting på länge. Det var jobbigt till en början men det går att sluta. Nej, man ska inte träna som underviktig. Det är farligt, det vet du. Egentligen. Låt bli just därför.

Jag hatar den jävla svenska vården. Ska man behöva vänta tre må¨nader på att få hjälp ska man det? fattar dom inte vad som kan hända för en anorektiker på tre månader? Har dom ingen prioritering alls? Så himla frustrerande att inte kunna göra något. Maktlöshet. Och att känna igen den där envisan. Den där skrämmande envisan som är anorektiska tankar i ord. "Det är bara lite lite kvar". va??!! Och jag vet att mina vänner pratade om mig när jag var sjuk. Klart man som vän pratar om oro och saker som är. Det är inte som ATT DET INTE FINNS. DET FINNS. Man hittar varje orsak som finns till att kunna behålla en undervikt. Eller anorexin gör. Under den där för magra kroppen finns ju det kloka. Som vill motbevisa och bli frisk. Klart vi stödjer och finns här. Man vill göra något konstruktivt bara. Något som visar resultat. Att gå upp i vikt och se friskare ut är bara en del i att bli frisk från sjukdomen. Det som märks mest är LIV i ögonen. Man kan inte vara "låtsasfrisk" för det där gnistret i ögonen finns inte när man är sjuk.

När jag kom hem var jag skithungrig. Tog gårdagens pasta+sås+fetaost(och vanlig ost)+ketchup och vegobollar. Hehe (rolig mix). Ska lägga mig tidigt ikväll och hoppas på friskare tider. Imorn är det en spansk film som är halv åtta och sova på Röhsska muséet. Lite fräckt "en natt på museet". Skräckfilm i tolv timmar i sträck. Kommer somna efter en. Om jag orkar dit eftersom jag är så förkyld. Sitter här och funderar på allt. När och hur det blir bättre med min fina vän.