En helg i stockholm.

I helgen var jag i Stockholm. Det var en intensiv helg rent känslomässigt. Hursomhaver, klockan ett nångång begav vi oss, jag och H och L. L började köra, sen byttes vi av några gånger (det är ju kring 50-55 mil). Det var gött med bilmusik (sånt som L bränt ner. han har sina projekt med låtar för vissa tillfällen). Vi stannade och åt på vägen.

Väl i stockholm så lämnade vi grejerna i bilen på parkeringen utanför där vi skulle bo. Vi hade ingen nyckel ännu. Vi åkte in till söder där vi satte oss med öl (vin för mig, vad annars) på en mysig bar. Sedan kom Hs bror med kompis. Bägge var skittrevliga och väldigt mycket stockholmare. Stockholmska är verkligen en sjukt utpräglad dialekt. Söderstockholmska måste vara det finaste. Sen satt vi där med dom ett tag, sen skulle vi dra oss vidare (vi yngre barn) men orkade inte leta osv. Så vi åkte tillbaka nu med nyckel. Det var en jobbig kväll. Allt kändes olustigt i slutet, mycket med H och grejer. Jag fick världens spel. Vi satt på tunnelbanan och sen gick vi av och H hade suttit inne i sig själv och varit ledsen en lång stund. Och sen så sprang hon och sa något i stil med "nej men då hoppar vi och skuttar och låtsas att allt är bra snälla?". Klockan var halv två på natten, hennes spelade låtsade fasad av falsk lycka bara föll platt för mig och jag började att bara få ur mig grejer som bara kom ut huller om buller och grinade samtidigt. Att jag var så jävla förbannad på henne för att hon försökte hålla fasad och att det inte funkar så, att det syns, att jag var arg för ditt och datt och snälla försök bli frisk och det och det och det. Vi stod där i stentrappan, L närmast henne. Hon började skaka och såg helt panikslagen ut och L höll fast henne och jag tänkte herregud nu har jag gjort att hon fått psykbryt, nu gör jag så att hon får panikattack och det är jag som gör henne sjuk och nu har jag förstört mer för henne och jag gör allt fel. Jag ställde mig mot henne försökte stödja lite, grät och grät och grät och kunde inte sluta, hon slutade tillslut skaka, jag snorade på hennes och Ls jackor. Jag kände en sån oändlig sorg. Ville göra saker rätt. Sen gick vi till hennes brors lägenhet och alla var ledsna och jag kunde inget säga eller göra, för att få det bra. Jag kände det, så jag var tyst. Grinade lite på toaletten med kranen på. Sen så kröp jag slutligen ner hos dom i den stora sängen och vi pratade en lång stund. Om hur det är att älska sina vänner och sånt där känslogrejs som man aldrig pratar om. Hur ofta kan man uttrycka hur man tycker om varandra?

Det var konstigt att vakna på lördagsmorgonen. Som att jag sagt fel saker, för mycket och sådär. Jag och H köpte frukost. Sen gick vi på secondhander hela dagen, tills eftermiddagen då hon åkte till familj och firade sin bror. Jag och L gjorde pasta och sås, pratade skitlänge om massa saker, slutade med att vi gick in på internet, såg melodifestivalen live (haha) och drog massa grabbiga skämt som är för fula för att upprepas. Vi pratade och halvsov nån timma innan jag knoppade. Det var en trevlig kväll, L är en sån lugn person - stackarn måste ju upplevt världens mest knepiga känsla av otillräcklighet med hur allt bara blev mellan mig och H. Men han hanterade det extremt bra. Få killar kan nog lyckas formulera sig så väl när det kommer till känslor i pressade situationer och samtidigt trösta. Tror det beror på hur pojkar blir uppfostrade. Det pratade vi också om. Att många tjejer går innåt, slår ner på sig själva istället för många killar som går utåt och blir arga. Jag hade absolut föredragit att vara människan som agerade ut istället för in.

Jag känner mig så förbannat jävla maktlös när det gäller H. Jag gör inget rätt och jag vet det. Jag vill inte vara människan hon jämför sig med. Det som kommer vara för mig resten av livet är att jag AVSKYR när andra lägger märke till och noterar hur mycket eller lite jag äter, särskilt med tanke på att INGEN är med mig 24/7 (utom J och han kan intyga att jag äter minst lika mycket som honom). Man kan inte tyda en persons matmönster genom att vara med den några dygn. Jag har regelbunden mens, mår ypperligt och föredrar att käka när jag är som minst pressad och stressad. Det är det, inget att orda om. Därför vill inte jag vara någon som utgör "mall" för vad som är normalt. Man kan fan aldrig titta på en annan människas tallrik och säga "MAX sådär ska jag också äta för att hon gör det" och särskillt inte om man ska uppåt i vikt.

Imorse åkte vi tillbaka igen, dagen var fantastisk med sol och det var fint att köra. Kom hem och åt mastodontmiddag med familjen och släkt. Det var trevligt, sedan satte jag mig med konsthistorian och svenskarecensionen. Nu med spanskan. Sedan kommer J.

Jag älskar mina vänner. Vänskap är något som sitter så djupt, jag vill finnas för mina vänner rent känslomässigt JÄMT, känslomässigt.