tisdag, december 19, 2006

Uppåt!

Jag var på östra igår! Min puls har stigit! Och på dessa tre veckorna har jag gått upp nästan ett kilo! Jag blev ledsen. Men jag vill upp egentligen så det är bara bra! Nu gäller det att jag inte "slappnar av" för mkt. Tänker att vikten kommer fortsätta öka bara för att jag lyckats med det första kilot - det misstaget har jag gjort förut alltför många gånger. Så går det inte till tyvärr! Jag måste äta som jag har gjort och lite till för att gå upp mer! Nu har ämnesomsättningen ökat igen. Jag känner mig gladare, mer tillfreds och mindre rastlös.. Det är jag som har lyckats med det här och jag tänker fan vara stolt över det- DET ÄR inget misslyckande. Det är en kamp som jag lyckats klara en bit av - bra gjort av mig! Nu är det bara 9 left to go.. eh. Men vadfan. Ska dit om lite mindre än en månad och läkarn tyckte tv¨å kilo till tills dess var bra om jag klarade. Eftersom benstommen tar så mycket skada.

Det ska jag klara, mellan 1-2 kilo tills dess alltså! Fan vad bra jag ÄR!
Idag blev jag dock lite rädd och kunde inte äta så mkt jag brukar nuförtiden. Men imorgon blir det nya taaaag - och det kommer gå bra det här!

onsdag, december 13, 2006

hej.

Idag är det lucia! jag började dagen med en stor lussekatt och kaffe! Hembakt. God.

Dagen var bra men sen kändes det konstigt. Var först på stadsmuseét med klassen, sen på hm, med H och K, köpte ett par jeans för 98 spänn, giftoftheday-grejen på hm, ett sjukt billigt plagg varje dag, vissa dagar är dom fina. Dom är säckiga nu, men minsta storleken så hoppas jag växer i dom. Efter skolan åkte kompis Y, kompis X, kompis H och kompis Z (HAHA vilka kompis-ekvationer huh?) hem till kompis H och rökte vattenpipa/drack kaffe. Dom åt lussebulle, men jag hade ju ätit på morgonen så jag kände inte att jag kunde tillåta mig själv det. kompis X och kompis Y började prata om träning på bussen dit, och träningskort på gym och jag kände direkt att.. Ja, jag längtade, och kände mig utanför. Så sa den ena "men ebba du springer väl en hel del?" och jag bara: "eh, inte nu längre.. eh" hon bara "aha för att det är kallt eller?". Jag visste inte vad jag skulle svara. jag rodnade och sa "näe eller jo lite eller jag kanske börjar springa i vår igen eh eh eh".. Och så tittade jag ner i bussgolvet och kände mig miserabel. JAG HATAR det här. jag vill ju bara gå upp och få leva mitt liv. Det är bara så otroligt svårt. Det går för lå´ngsamt - och för fort. jag hatar det här. Jävla anorexiamottagningen kommer säkert inte låta mig träna på skitlänge. Trots att jag kan fräsa och skrika inuti mig, vara så arg på dom så låter jag det vara. För jag har haft ont i hjärtat alldeles för mkt på sista tiden. Ett molande som gör det tungt att andas. Jag blir rädd av det.

Jag vill bli frisk i huvudet, frisk i kroppen, kunna göra allt jag inte FÅR göra nu. Springa i solen, vara med på skolgympan. jag måste bara få¨in i mitt huvud att för att göra det krävs 52 kilo. Inte mindre, kanske nåt kilo mer. Men inte mindre.

Snart är det jul och jag vill att någon säger till mig; "ebba ät lite som du vill på julafton, ät för att det är gott och för att du har lust, smaka på knäcken, drick lite julmust. njut." Men ingen kommer säga det. Och det ger mig ångest att tänka på hur jag ska tacka den 24:e.

Annars går det bättre än förut, mina händer är fortf. lika äckliga, men jag ibland känns det iaf som att jag är mer där, alltså närvarande än för några veckor sen. Jag kan plugga längre utan att börja gråta. Haha. Att plugga är förresten det mest effektiva sättet att slippa tänka ätstörda tankar under ett par timmar. Plugga under press är ännu mer effektivt. Det är nog det som gjort att jag presterat så himla bra i skolan i år, att slippa äckliga tankar gör det värt att sitta timma efter timma med matte/samhällskunskap. Lovely.

torsdag, december 07, 2006

ja.

Det löste sig igår. Jag åkte hem till H och grät. Länge. Hon hjälpte mig med logiska resonemang och jag hann tänka efter en och två gånger. och jag kände efteråt att det inte var mitt fel. Det var pappas. Innan jag åkte till H så skrek jag till honom att sådär kan han fan inte kommentera en anorektikers måltid. Han såg på mig med den där minen och sa "men du vill ju lära dig att äta normala portioner eller hur?". Ibland kan konflikter inte lösas. Jag tycker att han har fel. Han tycker att jag har fel. Thats it.

Sen ringde jag så fick pappa hämta mig. Vi pratade inte mer om det. Jag kom hem. Åt ordentligt kvällsmål. demonstrativt. Om han tycker jag äter för mycket så får det stå för honom. Jag VET att jag inte äter för mycket, då hade jag inte vägt som jag gör nu. sådetså.

Imorse ringde en från anorexikliniken. Hon var askonstig. Jag sa "hej det är ebba". Hon sa "hej det här är S****** någonting från anorexi på östra. Nu pratar jag ju med föremålet självt h e h e h". Jag (ironiskt): "eh. h. e.he". hon; "du träffade E*** när du var här sist och nästa gång ska du träffa mig, hur mår du?". Jag: "bra". Hon: "nej det gör du ju inte då hade du ju aldrig behövt komma hit". jag "eeh?".

HAHAHAHA

onsdag, december 06, 2006

Jävla skitallting. Jag har ätit nästan efter schemat i tre dagar nu. Idag gjorde jag maten hemma. La inte i smör i moset utan hälften vatten hälften mjölk. Tog för mig så mkt mos det stod man ska ta på schemat. Började äta, pappa och kalle käkade med mig samtidigt. Pappa säger "orkar du verkligen allt det moset? det är ju ett helt BERG".

Jag kunde inte ´kännt mig fetare, större, äckligare.

Jag struntade i resten. hällde över moset på en grönsakstallrik och började gråta. För jag hatar när någon bekräftar att jag äter för mycket. Jag äter ju som jag "ska" enligt det jävla schemat. Jag slängde allt fast han sa at tjag skulle äta upp det andra. Hade bara ätit en halv sojakorv.

Nu sitter jag här och gråter och vet inte vart jag ska ta vägen. Jag äter mycket i skolan nu. De här två dagarna har jag ätit som det står fast ingen mjölk. och nu bara för att han sa så blev jag helt knäsvag och illamående och vill bara skita i allting.

söndag, december 03, 2006

Jobbigt idag.

varför äter man när man äter? Och varför avstår man när man avstår?. Jag är så trött på mitt psyke, lobotomera mig någon. Det skulle inte bli mycket kvar då, det är konstigt att jag kan prestera alls i skolan, för allt jag tänker på är hur jag ska tackla nästa måltid, ska jag eller ska jag inte? Jag har gnällt lite på att jag inte vet hur jag ska gå upp. Men nu var jag ju hos anorexi på östra. Fick ett matschema. Det var fruktansvärt. Hon pratade inte med mig - behandlarn, hon pratade med mamma och pappa, över mitt huvud. Matschemat är förfärligt. Man ska dricka standardmjölk till varje måltid. Det tar jag bort själv. Utan omsvep. Frukosten är gigantisk. Det andra KAN jag leva med. Men det märks att mina föräldrar också tycker det är för mycket mat, så dom kräver ingenting. Nästan ingenting. Och jag vågar inte äta mer än vad som krävs. För jag vill slippa ta ansvaret över att jag går upp. Vara arg på någon annan för att jag går upp. Så att jag klarar mig ur den här knipan nu. Men låt mig slippa ta ansvaret, låt mig säga "det är deras fel" när jag går upp. Men det är min mun, det är jag som sväljer. Och det kommer inte sitta folk och äta med mig varenda måltid jämt. Vill jag leva eller dö? Den där tanten sa att helst skulle någon vuxen lägga upp mat till mig i matsalen. Jag grät men jag skrattar när jag tänker på det. Herregud, jag är väl ingen skitunge. Skrattet fastnar i halsen för jo - jag gör rätt dumma grejer. Gått ner igen och min kropp fixar det inte. Mitt hjärta är för fan långsamt. Jag har kalla fötter och kalla händer och jag har ont i huvudet och kan inte sova på nätterna. (men ja, jag skriver för att övertyga mig själv nu). Om jag äter allt det där på schemat så kommer säkert mina föräldrar att tycka att jag äter för mycket. Och det vill jag inte. Bli deras lilla svullardotter. Jag får förresten inte gå alls längre. Det var hon klarast med. Inte ens tio korta jävla minuter om dagen får jag promenera. Så mina sköna dagliga promenader till och från gamlestadstorget - hej då. MEN VAD HÄNDER NÄR JAG GÅTT UPP DOM HÄR TIO KILONA? JAG KOMMER INTE HA NÅGON KONDITION. Jag måste ändra mina tankar, se längre än så. So what, jag kommer kunna ha mens, kommer kunna få min älskade pms efter 1,5 år utan. Jag kommer kunna äta när jag är hungrig. Jag komemr inte gråta varenda dag över alla tankar. Jag komemr vara mindre mörk under ögonen. Jag kommer kunna träna av träningslust och vadå om jag har dålig kondis, jag får väl träna upp den på ett vettigt sätt då.. men så kommer det en feltanke i vägen. Det är som att alltid snurra i samma hjul. Jag vill så mycket. jag vill gå upp. Men jag vill inte göra det som det innebär.

Jag undrar ibland över vilka som läser min blogg. Vilken skev bild dom måste ha om mig som människa. Jag vill vara något mer än det här. Jag vill komma ur svältläget min hjärna har hamnat i så att jag orkar tänka på annat. Så att jag orkar vara där för alla människor som är där för mig. Jag skäms ibland för att jag inte kan vara ett stöd, en vettig person för någon annan. Jag bara tar och tar och kan inte ge.

När allt det där bara kommer över mig ringer jag min kompis X. Vi träffas egentligen aldrig, nästan aldrig. Hon har aldrig varit intresserad av mitt liv och har sen flera år tillbaka kallat mig för "tjockis". Jag var ju rätt mullig när vi gick på högstadiet så det känns bara som "det är så det är"-grej. Hon frågar aldrig något om mig, och vet i princip inget om mitt liv nuförtiden. jag vet iaf allt om hennes. Och jag ger henne råd om hennes pojkvän, om hur hon ska lägga upp sin skolgång, jag ger av mig och låter henne ta av mig. Ta mina förmaningar om att hon ska ta det lugnt och inte stressa ihjäl över nästa prov, ta mina "det är han som gör fel- inte du. låt honom inte låsa dig sådär", "du måste ta hand om dig". Jag är en hemsk människa. Men det är som att tillfälligt få känna sig nyttig för någon annan. Känna sig som att man ger något. Jag är ju hennes "tjockis-psykolog" liksom.

Samtidigt så är jag arg på mig själv att jag inte kan vara mer för dem som verkligen betyder mest för mig. Alla dom som dagligen måste stå ut med mig. Hur länge kommer dom orka? för hur skojig är en människa som bara har samma tanke i huvudet 24 timmar om dygnet? Hur mycket ger det att spendera tid och välmenande ord, kramar och kärlek på en sådan. Det är som att älska en vissen blomma. Tillslut ruttnar den ju och måste ut. Alla vet att det är ingen idé att vattna en död blomma, hur mycket vatten man än ger den. Undrar när alla börjar fatta att det är ingen idé ALLS att umgås med mig, att prata med mig, att vara med mig. Eftersom jag har mina äckliga tankar hela tiden.

Näe, ta tag i dig nu ebba. Visa att du är mer än så.