söndag, september 30, 2007

tillvaron

Det är segt att ha lösa framtänder. Segt att klaga över det. Hösten är seg och allt är bara allmänt tråkigt. Jag dricker så mycket kaffe att jag har ont i magen och mår illa. Tvångstanke? Haha, hur kan denna halvgiftiga dryck ens vara god när den vållar mig så mycket problem.. Försöker med te ibland men det är inte tillnärmelsevis lika gott..

Mina tänder knasar. Båda framtänderna är nu lösa. Den ena har börjat luta utåt. Och blivit grå. Vet inte varför.

Skitmycket i skolan och jag är trött på gymnasiet. Verkligen trött. Det känns långt tills vi går ut. Vill att hösten ska vara över, och vintern. Tål inte regnet. Allt man hör från mig är klagomål.. Humhum, ska bättra mig. Se positivt på grejer.

Min kondition är ungefär så kass den kan bli efter fem veckor av konditionslösa promenader.

Veckan som gått, vi har ett nytt projekt i skolan. Det är iochförsig en ljuspunkt. Om Selma Lagerlöf och Strindberg. Läser en bok av Selma. Jag älskar henne, hennes språkbruk är helt makalöst bra.. I torsdags kom min syster från Danmark. Mysigt att ha haft henne hemma några dar, idag åker hon hem igen.

Håller just på att ladda ner Jens Lekmans nya och Manu chaos. Funderar på att ta nån ljudbok också. Hummhumm.. Känns aldrig som att jag skriver något intressant längre, Är mitt liv outhärdligt tråkigt eller har jag bara blivit av med all förmåga att ens beskriva en dag så att den inte uppfattas som monoton. Jag kanske har monotona dagar. Kanske inget någonsin går framåt. Stundom får jag tillbaka sånna där jobbiga tankar,men jag låter dom vara. Tror att det alltid kommer finnas små spår, skillnaden är att nu är det jag som bestämmer över tankarna inte tankarna över mig.

Var på bokmässan igår, det var fruktansvärt. Verkligen. Massa folk som trängdes och man kunde knappt andas. Jag såg några "GI-experter" från tidningar (typ Fredrik Paulún och hon den där brunhåriga). Jag mådde illa. Jag gick förbi och krökte på läppen åt dom. Kankse fel människor att ta ut sin ilska på. Men jag tål inte dom där äckliga artiklarna om "GI-hoten" och "fettförbränningsBLABLABLA" som sådana människor står för. Alla vet innerst inne att lever man någorlunda balanserat så blir man inte överviktig. Det finns inga "farliga" livsmedel som "experterna" vill få oss att tro(jaja saker jag stör mig på i vardagen).

Längtar lite till Malmö. Först två veckor, tusen inlämningar, tandläkarbesök, körning, regnväder. Sen manu chao. BLÄÄÄÄÄÄÄ

Känner mig som en bortskämd skitunge. Särskillt med tanke på föregående inlägg. Fy fan, men ibland måste jag bara få känna att tillvaron är kass. Annars säger jag att jag är kass och då mår jag bara sämst. Ibland måste jag få skylla på tillvaron, trots att det kanske är min inställning till den som gör den jobbig.

<3

söndag, september 23, 2007

Får sånna människor finnas?

Jag är så arg. Arg arg arg. I fredags natt var min älskade vän på väg hem, hon bor en bra bit bort, och det fanns ingen buss (eller det var lång väntan) så hon gick den haltimmeslånga vägen hem från spårvagnshållplatsen. Klockan är runt halv ett(?) Hon tar sig hem själv eftersom hon jobbar på lördan. Hon bor själv. Ur mörkret kommer en snubbe i 30-årsåldern, det är ingen annan i närheten, hon har gått efter en tjej hela vägen, som nu svängt av. Det är tomt och hon står öga mot öga med en snubbe som kom att göra henne så illa. Människan puttar min vän hårt mot marken så att hon ramlar, faller hårt, min lilla vän, vad för motstånd har en liten kort tjej mot den där jäveln? Han hotar och är virrig och berättar att om hon inte sammarbetar så ska han och hans bror våldta henne i en bil som ska finnas i närheten. Han skriker efter hennes pinnkod, viftar med en kniv, slår med skaftet mot hennes haka hårt, tar alla hennes grejer. Jävla jävla jävla svin. Jag vill hitta den här äckliga människan och förstöra honom. Hur fan kan människor som han ta sig rätten att kränka en annan människa så gravt? Hur fan kan sånna människor få existera. Jag vågar inte ens tänka på vad som kunde ha hänt. Jag är så arg. Och ledsen. Han har gjort så att hon är rädd för sitt eget närområde. Vid polisanmälan sa polisen "var glad att du inte blev våldtagen" och "gå hem och förträng det här nu". Min vän gör inget väsen av det här, hon har nu ett stort, otäckt blåmärke på hakan, ont i käkarna, ont i axlar och arm. Men jag fattar att inte det var det värsta, att få ont eller bli av med mobi och lite pengar. Det värsta måste ju vara själva hoten, panik och rädsla. Jävla jävla svin. Jag vill att dom ska få fast honom, och döma honom hårt.

Vad kass jag är på att skriva. Det är mycket plugg och grejer för tillfället, mycket annat också. Veckan som var hände inget speciellt egentligen. Var hemma och "passade" tyska tjejen och lillebror. Fick besök med tedrickande nån gång, smet ut nån gång och drack te, annars var jag hemma, på teater och körskolan. Nu i torsdags kom mamma och pappa hem. Jag blev "ledig" från ansvar igen. Det kändes sött (sweeet alltså, men vi överger de engelska orden). Spanska är svårt och jag tragglar lite, har glömt nästan allt sen nian. Men jag vill kunna något språk så skam den som ger sig. Funderar även på att tenta psykologi den här terminen. Blir sjukt mycket mer pluggande men det fixar jag nog.

Har också vart hos tandläkarn med den lösa tanden. Den är äcklig, tråden som fäster den är geggig och slämmar utav bara den. Men tandläkarn sa att den fortfarande kan växa fast och gav mig tid om ytterligare en månad(!!!). BLÄ. En månad till alltså.. Känns lagomt kul.

I fredags hade vi den underbaraste teaterlektionen på länge. Läser ju scenisk gestaltning C nu och ska ha mvg hade jag tänkt. Får se hur det går med den saken, men det var länge sen det var så roligt med teater på skoltid. Blir ju många timmar veckan om man räknar med domoro (teatergruppen), men i skolan kan det vara ganska olönsamt ibland. I år har vi vår slutproduktion på den riktiga teatern. Känns stort, och regissören fick vi alltså träffa i fredags. Hon var härlig. Vi fick leka av oss med spring och sedan göra en grymt lång improvisation. Jag trivdes, har nästan aldrig fått ställa mig på scenen och komma på nya saker i varje ögonblick, med klassens ögon på mig. Det kändes bra, jag var en övergöteborgsk alkis som bråkade med en överklasstanta om en bänk.

Efter skolan åkte jag, H och H till Kungälv för att hälsa på I i vår klass, hon jobbar på glassbar där, så vi fick smaka lite glass gratis.. Var även inne på en klädaffär med sjukt snygga kläder, fick med mig en 60-talsaktig cocktailklänning i sidenliknande material(fast det var inte äkta siden såklart) som kostade mig 100 pix (nedsatt från 400). Sen åkte vi in till Göteborg igen, det nalkades fest, först var vi hos V, där vi tog det lugnt, lite vin, mat och sedan åkte vi till Ls flickvän A. En trevlig kväll, men jag hade låtit det gå alldeles för länge mellan min sushi på eftermiddan tills jag drack, och det var ouzo också. Så jag blev väldigt full. Så nu får jag ta det lugnt ett tag. Jag visste inte att medan jag dansade och var glad så blev min vän misshandlad och rånad i en annan del av staden. Jag skäms när jag tänker på det. Sov hos J, vars mamma blev nästan ihjälskrämd när jag råkade stöta på henne nån gång mitt i natten. Stackarn. Sov länge för en gångs skull, när jag skulle gå så kom hans mamma ut i hallen och sa att hon köpt bröd. Jag sa att jag inte hann, kände att jag behövde komma hem och så. Sen bad jag om ursäkt för att jag skrämt henne mitt i natten. Hon sa "nej jag trodde ju att det var J så kom en liten älva fram där i mörkret". Det var gulligt sagt tycker jag. Hursom, jag åkte hem, skrev ett långt sms till H som jag inte fick svar på, antog att det var för att hon inte hade pengar på sin mobil som hon inte svarade. Jag visste ju inte att smset skulle tas emot av ett äckel som gjort henne illa under natten. Fan för honom. Fan fan fan för honom.

Hemma körde jag, och tog det lugnt. Andra H ringde, sa att hon inte fick tag på H. Jag tänkte att det var för att hon jobbade. Åkte till J, sen kom H och H. Fick veta vad som hänt. Känner mig dum. Dum för att det stockar sig i halsen när jag tänker på det. Dum för att jag börjar stamma nästan och inte kan prata vanligt. Ska inte bete mig så, vet att H vill att det ska vara som vanligt och att jag inte ska behandla henne som om hon vore "ynklig". Hon är inte ynklig. Allt jag säger låter sådär plastigt och fel, fast det inte är så jag tänker. Jag hör när jag pratar att det låter nästan lismande, är det min rösts fel? Vet inte, vill inte att det ska vara så. Jag kan försöka dölja min oro bättre, hoppas jag. Ta bort den är svårt. Känner mig dum som har KLAGAT över min tand i en månad, vad för jävla grund har jag att klaga över en petitess som den, det händer sånna där hemska saker varje dag, så finns det människor som jag som bara tjatar om hur jobbigt dom har det. Ska sluta med det, förövrigt mår tanden helt okej för tillfället. punkt.

Vill spola fram tiden ett halvår. Allt känns tungt med skola och sådär, vill gå ut gymnasiet, ha ett körkort, okej betyg och framtidsplaner. Inte traggla i sju månader till med Naturkunskap B, Naturkunskap A och annat tråkigt.

Jag undrar var Meva är, vad meva gör. Vill svara på kommentaren i hennes blogg men den är väck. varför? hör av dig finaste meva, du är så klok!

Har utbildningskontroll på onsdag. Det är som en förberedande uppkörning med trafikskolan, så att dom ser vad man är kass på. Jag har märkligt nog glömt hur man kollar att alla ljusen funkar, någon som kan berätta hur man sätter på dimljusen?
I veckan har jag, imorn två inlämningar, teater på kvällen, på tisdag prov, onsdag utbildningskontroll, på fredag åker H till vietnam med sina föräldrar. Hemskt tråkigt för oss, men roligt för henne. Kommer sakna henne galet, hon gör mången dagar glada med sina leenden. En liten ängel.

Idag har jag jobbat, pluggat på stadsbiblioteket, gått en sväng och druckit te med mig själv, ätit jättegod sesamlax med potatis med mor och far. Försökt lite med spanskan men gett upp för kvällen.

godnatt <3

fredag, september 14, 2007

veckan och helg och vecka igen


Vad kass jag är på att blogga känner jag. Och mejla. Och ringa människor. Jag vet inte vad jag gör, men tanden sätter spår (som ursäkt). Den är död nu. Kall, grå och den sitter inte fast ett dyft. Känner jag. I min mun som inte ska få besöka tandläkare på en vecka. Jag lider. Och mina underbara vänner som står ut med mitt klagande. Så himla bra. Jag, som är värsta hypokondrikern i vanliga fall - nu med lös tand. Ingen fin kombo. Jag blir som ett nervvrak på knark. Loj ibland, ledsen (med regelbundna gråtattacker) och glad ibland.

Men nu är uppkörningen bokad. I slutet av november. Finfint, känns bra.
I går flög mor och far sin kos till Grekland, spontansemester sådär. Och bara 3,5 veckor har tyska T bott här, och mamma bestämde att jag ska vara hemma varje dag med henne och lillebror. Inte ens gå och ta en kopp te med en vän en kväll. Jaha? Lite drygt tycker jag, att bestämma det. Särskilt på sättet hon bestämde det. Det var som ett dolt hot "om du klarar att ta det här ansvaret så litar vi på att du kan bo själv". Jag vet att hon menar att jag får lättare pengar av henne och pappa i framtiden. Fult tycker jag. Jag och T känner inte varandra, lite stelt, men hon är snäll och så, bara att vi är olika. Man förändras så mycket mellan ettan och trean, (men hon är tusen gånger mognare än vad jag är).

Nu är konstprojektet över. Det var roligt, jag har hoppat på spanska steg tre, vilket innebär att jag slutar kring fem varje dag och börjar halv nio. Hårda bud. Kanske onödigt att ta en extra kurs, men fick språklust efter resan, kände att jag inte kan någonting.. Har kass engelska också ju.

Alltså, hemma varje dag, kväll. H och H skulle ut med en kommunistvän från Jönköping. Grabbarna kommer hit och pipar med mig, och tänder min brasa (för första gången i år!). Trevligt. Imorn vet jag inte, Ts syster kommer (också tyska, som bor i studentlägenhet nånstans), så jag VILL nog gå ut imorn, kan dom få lite systertid också. Annars plugg och jobb.

lördag, september 08, 2007

en lördag.

Tanden är kvar. Veckan har varit skitjobbig. Jag tänker bara på tänder, drömmer om tänder och är orolig. Tandläkarbesöket i tisdags var konstigt. Hon sa att hon inget kunde göra innan den 20:e september, tills dess är det "vänta och se" om den växer fast. Den kan vara död och behöva dras ut, då får jag gå med glugg i typ sex veckor. Känns lagom aktuellt alltså.. Eller som J och H sa när jag berusad och skrikgråtandes blev släpad av dom från taxin den där natten (efter akuten och med blodig mun) och jag sa "jag kommer se helt sjuhuhuhuk uhuhut (gråtgråt)" Dom sa "äsch ebba, då kan du ju skaffa en pimpig guldtand": Hehe, hade vart himla kul faktiskt..

Ja men veckan, massa tomatsoppa all the time, med bröd nedmosat och typ mixat för att få i mig energi. Massa massa sömn hela tiden, vart helt slut efter skolan och bara sooovit (de starka värktabletternas fel). Nu känns det äntligen bättre och imorse åt jag rostat bröd (delat i bitar, och lagt in i kinderna - där kan jag tugga!) med ost och FAN VAD GOTT. Jag har verkligen saknat MAT så sjukt mycket, varit helt matt och slö och ledsen. Hur klarade jag det för ett år sedan???!!! Det är ironiskt att då så gick jag på som en duracellkanin och var manisk, nu blir jag helt utmattad utan ordentligt med käk =friskt. Känns bra. Skulle aldrig orka hålla på sådär igen..

Annars har mina fantastiska kamrater haft ett extremt tålamod med mig, Gråt och ledsenhet och tandproblem, dom frågar och finns där och (oj vad fina ni är!). Druckit te med sked och gjort saker i veckan trots trötthet. I måndags sov jag bara, i tisdags te hos H och sen hem (de festade på kvällen, att dom orkar!), onsdags vila, torsdags rysk film på universitetet (tack vare numera universitetsstuderande J, ryska pluggar han), den var svår. Fina naturvyer och så, men annars vet jag inte vad jag tyckte. Fint sällskap i allafall. Sen te hos H igen, igår så åkte vi till andra H och teade, pipade och hade det mys. Jag lyckades sluta munnen kring vattenpipe-grejsen, kändes hemskt bra. Jag är orolig för H, vill inte att det ska vara som det är, önskar jag kunde förändra något, inget jag säger eller gör kan fixa det. Jävla skitsjukdom. Jag blir så arg ibland, alla underbara människor som blir sjuka och det tar så mycket. energi och kraft och saker man behöver. JÄVLA SKITSJUKDOM.

Jag ser förjävlig ut med metalltråd i munnen, jag försökte hålla för när jag skrattade i början, ser ut som "tagen ur en skräckfilm": Men sen struntade jag i det och skrattar ändå. Åt eländet. Jag kan ta det med en nypa salt, det löser sig. Om max ett halvår (hemska tanke) kanske jag ser normal ut. höhö.

Vi fick inte lägenheten. Vi hade ju en visning, och bara två till hade kollat på den, känns lite synd. Det var så nära skolan, (cykelväg till och med), fin balkong, jättenära till en braig second hand och stort bibliotek, ICA osv.. Men men, vi ska lägga ut en anons på blocket för andra hands-hyrning, så det löser sig väl.

Tja, idag är jag så sjukt trött efter den starkaste sista tabletten igår. Ska ju gå fredsloppet sen med H, H och L. Vet inte om jag orkar :S Kanske ska höra av mig och se om vi kan fika efteråt istället. Funderar på att köpa skinnjacka idag, vegatarian och allt, fan vilken dålig sådan jag är. Har mina funderingar på att bli vegan igen också, men det växlar. Behöver nya löparskor också, bra löparskor. Asics. iofs lär det dröja innan det blir löpning igen, vågar absolut inte riskera något med tanden, det stöter ju i munnen när jag springer till spårvagnen. Kan nog vara bra också tror jag, lite vila emellanåt, återhämtning av musklerna. Om man dessutom inte kan få i sig all energi så gör det INGEN NYTTA att springa. Av erfarenhet vet jag att konditionen återhämtar sig på nolltid efter uppehåll. Tog inte långt tid för min kondis att repa sig efter många månader utan rörelse. (bara så att ni/du vet). Det här skriver jag till alla i svält; hjärtat är en muskel. Det vet du innerst inne. Om man då springer (=tränar hjärtat) utan att äta mer än vad man gör av med (om man är underviktig som du är) så bryter man ner hjärtat. Visst konditionen finns kvar, men hjärtat blir svagt. Och det kan leda till hjärtstillestånd vid träning. Du kan inte träna när du är så lågviktig. Din skaderisk ökar hundra gånger om och det är livsfarligt. Träningen gör bara skada. Vila, gå upp i vikt, och du kan träna igen, kondtionen går som sagt fort att återfå. Kärlek <3 (du VET) Jag undrar hur man inser det och faktiskt låter BLI att träna när ingen säger åt en, tvingar en att avstå. I mitt fall var det läkare och östra. När man bor själv, kan göra hur man vill och man är såpass underviktig. När man tar eget ansvar. Hur gör man för att sluta? Så himla lätt att ta till då ångesten kniper åt, ut och springa liksom. Jag tror att det är hemskt farligt. Jag springer aldrig och jag får ångest, vet att det blir fel. Det ska vara en glädje. Klart man vill "vara som alla andra". Men face it, oavsett hur man ser på det, med anorexi kan man inte göra exakt som alla andra, innan man återfått normalvikt och sunda tankar. Det går inte. Låt bli kära. låt bli.

lördag, september 01, 2007

helg+tand


Aj jag har ONT. Första vågen av smärta (har gått på starka receptbelagda mediciner i snart ett dygn) börjar ge sig.

Vad har jag då lyckats åstadkomma som vållar denna smärta kan man undra. Jo igår då var det cocktail. Det var jättetrevligt och vi drack vin, findrinkar och någon gång började vi ju även skotta. Brukar bli så. Jag har inte druckit sen nån gång i mitten av resan så det var ju trevligt. Vi dansade och hade det finfint. G, cocktailpartyts huvudperson visste inte om händelsen utan blev överraskad. Jag, H, H hjälpte V att fixa iordning. Sedan kom det väl tio personer till och sen G. Han åker ju till Kina så han skulle firas. Känner inte G så bra, men han är trevlig. Hursomhelst. J hade med sig absint från Paris eller "bara 55%" som han sa.. Jag var ju på kanelen, men inte såpass överförfriskad att jag inte kunde hålla balansen. Jag satt och pratade med S i soffan, då hände något (nu vet jag inte riktigt vad och ingen annan heller) men på något sätt föll jag. Huvudstupa. Mot det hårda trägolvet. Jag tog inte emot med händerna och hade öppen mun. Den vänstra framtanden lossnar, eller den "hasar ner" en halv centimeter (det är mycket i sammanhang med munnen). Jag minns egentligen inte så mycket alls. Smärta minns jag. Att det blöder över golvet, järnsmak i munnen, att det gör så jävla ont. Fosterställning och smärtasmärtasmärta. Har aldrig varit med om något liknande. Eller jo. Men inte samma sak. Se nedan. Mina fina kamrater fixar taxi och på något sätt kommer vi till axessakuten med den. Jag minns att det kändes som om jag skulle dö. Det låter överdrivet, men jag var inte logisk någonstans, hyperventilerade. Kanske därför jag inget minns, (chock?) Jag tror jag blodade ner Js skjorta. På akuten fick jag starka piller som jag inte minns att jag tagit men uppenbarligen hjälpte H mig med det. Läkarn sa att inget fanns att göra förrän på morgonen då tandakuten öppnade.. Jag minns ingenting hur vi tog oss till H och grejer heller. Jag minns att det kändes som att drunkna med andning som om varje andetag var det sista.

Jag stupade på Hs madrass och såfort jag la mig ner somnade jag, med blodig mun and all. Märkligt. Kanske tablett i kombo med utmattning. Vaknade på morgonen med blodig kudde, såg äckligt ut. Blod överallt, att munnen kan blöda så mycket. från en tand liksom. Tanden satt kvar på morgonen. Men lös var den. H ringde tandakuten och bokade tid till mig. Så jag fick åka dit, möts av mamma och pappa. Pappa hade den där förmanande "jag är far, du är dotter"-blicken. Som om jag var tre eller så. Men jag ignorerade det. Fint av dom att sitta med under hela besöket. Förfärligt. Först kom tandläkarn, han såg inte ut att vara en dag över 20. Bara det gjorde mig nervös. Sen att han skakade när han hanterade de fyra eller fem bedövningssprutorna jag hade i munnen gjorde ju inte oron mindre. Tur att jag fortfarande gick på smärtstillande, lite lugnande tror jag det var i allafall. Efter alla sprutorna så tryckte han in tanden på plats igen, berättade vad som kunde hända, den kan vara död - isåfall väntar månader av jobbigheter med ny tand, skruv i munnen osv. osv. Eller så tar det tre veckor för den och läka men jag måste ändå rotfylla den. Vet inte vad rotfyllning är ens. (jo det hörs ju på namnet, men HUr går det till?)

Sen åkte jag hem med nytt recept på starka citadon och något matt. Hela munnen är helt svullen (överdelen) och jag kan inte stänga den. Har svullnat rejält senaste timmarna (bilden är mycket förmildrande, då jag tog den när jag kom hem ungefär), nån gång vid halv ett.

Det går inte att äta fast föda. Har gjort så gott jag kunnat med smoothies, tomatsoppa och mjölk (blä). Men det är svårt. Tre veckor klarar jag väl, men kusinen min fick ju byta en framtand och hon åt dåligt under en längre period. Så kan man ju inte ha det. Inte jag i allafall. Men det löser sig.

Tja, så jag har bara slappat idag, känt mig ledsen lite, men glad med. Coctailgrejen var himla lyckad innan det där hände. Roliga människor, härlig stämning.

Ja det var den långa historien om skadan i min mun.. hehe. (ja jag märkte att det blev mer)

Ikväll kom J, H, H, L och A hem till mig. Gullungar, dom var så fina med mitt hyperventilerande, nerblodande och knep. Stackars H skulle jobba fem timmar idag, och fick väl knappt nån sömn då allt det här hände..

Vi drack te (jag kunde inte dricke, kan inte sluta munnen kring något. allt rinner ut över hakan, får ta sked och trycka ner den mot halsen, svälja direkt typ). Och åt bullar. Jag är bullsugen, men men. vill jag behålla tanden får jag hålla mig till flytande tyvärr. Sunes jul kollade vi på och fick låna den av H också, så jag ska ta det mest lugnt i veckan. Blir inget tränande för mig medan det här pågår. Går nog inte med all extra energi man ska ta in och så. Men det är dubbelt. Mår ju bra av träning men jaja. Blä för tandskador helt enkelt.

Imorn är det pensionärsdag som gäller, kaffe (med sked) och fint väder hoppas jag. Och jobba måste jag med. humhum

Känner mig helt av, lollig och allmänt matt. Har skrattat mycket idag, först imorse med blodmunnen, sen ikväll med kamraterna, det gör inget att jag sitter och är ful med läpp som är två kilo tung och skräckfilmsmun, jag har iaf roligt. höhö. Jag lämnar ämnet munnen ett slag. På måndag gör jag halkan. Hur ska det gå. Idag meddelade mamma att hon och pappa nog åker till grekland den trettonde september och är borta en vecka. jaha..humhum.

Nu ska jag sova. Hoppas tanden sitter kvar imorn.