onsdag, maj 30, 2007

hej mens(?) näär?


Jag hade en viktig lektion idag - röst och rörelse. Sista lektionen i den kursen. Men var ju sjukskriven och grejs förra året så det blir nog inte bättre än VG :( Jag vill ha fina mvg-n hela betyget - allt. Det sticker typ i ögonen när jag ser Vg-na. Jag är knäpp jag vet.

I allafall. Halsontet är nästan över. Bara väldigt hes och huvudet dunkar. Jag yr-drömmer. Det känns som om saker händer i något sorts paralell-liv eller något. Jag inbillar mig saker. Som tur är vet jag att det är pågrund av förkylningen. Annars hade jag känt mig helt Galen..

När man mår dåligt (typ förkylning) är det lätt att äta mindre. Och till och med när jag känt mig hungrig har jag inte motiverat mig att äta så bra. Som tur är rör det sig om några dagar bara, bara sjukdagarna. Men jag märker ändå att det är ganska lätt att låta bli. Eftersom allt ont i huvudet och sådär överskuggar hungern så blir den oviktig.

Jag får sånna knäppa tankar ibland. Igår när jag skulle somna och mådde galet dåligt så fick jag en dum-tanke. "Jag kan ju pröva att gå ner ett par kilo" - bara som ett prov. Jag vet inte varför jag tänkte så egentligen. Kommer ihåg att dom på östra sa "pröva att gå upp i vikt - se det som ett experiment". Då kan man ju göra tvärtom, pröva att gå ner. Det handlar bara om tankar. Innerst inne vet jag ju att det knappast skulle ta mig närmre mensen liksom. Men å andra sidan så lär den väl aldrig dyka upp. Aldrig. Aldrig.Aldrig. GAH irritation är vad det är. Om den kom nu kunde jag stå ut. Känna "Ok-såhär kan jag leva - såhär kan jag acceptera att se ut". Men vetskapen eller nja - mer aningen om att det kanske rör sig om ytterligare ett par kilo gör mig helt galen. Det accepterar jag bara inte. NEJNEJNEJ. För nu är jag precis som vem som helst. Och jag vill bara inte gå upp något mer. Dom sa att jag kanske ligger på "tröskeln" till friskvikten. Sådär nära. Men jag VET ju inte.
BLÄ.

nej men. Jag mår faktiskt lite bättre i övrigt i allafall!

tisdag, maj 29, 2007

tisdag. vuxen


Nu är det tisdag och jag har hämtat mig lite. Jag är sjuk med halsont - och det känns bara hemskt. (bilden är från söndags)

Helgen var underbar - festivalen var precis lagom lång/kort - jag hade inte klarat ett berusat dygn till. Jag var full bägge dagarna. Inte sådär äckelfull, utan precis lagom full. Så full att jag inte hann vara ledsen och nere. Jag gick på panodil zapp hela helgen och det straffar sig nu - halsontet rustar upp galet mycket.. Trots det gick jag upp i morse och gick till bilskolan. Jag var yr och helt borta. Hon tyckte jag skulle stryka halva dubbel-lektionen. Fick en enkel. Precis vad jag mäktade med..

I lördags blev jag myndig och det kändes väldigt inte så mycket alls. Det kanske inte är så stor känsla som jag trott ;). Det märks inte, jag har fått skaffa nytt lånekort på biblioteket - det är väl det då..

Festivalen; vi kom på fredag kväll. Halv åtta. Vi gick till festivalområdet, började dricka vitt vin. Jag drack mycket vin av mina kompisar, lite halvtaskigt sådär. Hade inget eget. Och jag var ju typ.. tre timmar för ung för att gå in i bar-tältet. Sen gick vi upp och lyssnade på lite musik. Hav av människor och tja.. Lördagen gick vi till ett litet sött kafé och åt frukost, sedan tillbaka till festivalen och lyssnade på Navid - underbart. (varför inte bara hälla lite socker på?). Sen drällde vi och jag har liite suddigt minne av allt. Sedan gick vi till bartältet och jag drack några glas vitt vin. Halvtorrt - men ganska gott. Vi såg peps - det var gött. Sedan så var det några timmar tills svenska akademien skulle börja spela så vi gick runt. Jag och H/H-s kompis gick runt och betedde oss som fjortisar, pratade skånska och pussade ängelholmare på näsan. Tur att jag inte är sur på mig själv för att jag betedde mig så omoget. Hehe. Sedan började svenska akademien - det var underbart. Dom var underbara.

Dagen efter var tung att vakna upp.. Jag skulle ta bussen tidigt, så jag gick strax efter sju.. Sen fick jag - bakfull och med halsont, fett hår, allmänt äcklig - vänta i 40 minuter. Jag var lite tidigt ute. Kändes som bomull i huvudet - verkligen.

Jag dricker ju nästan aldrig, så jag antar att jag släpper alla mina spärrar när jag gör det. Jag kan verkligen bli väl mycket som berusad. Lite "för" sådär.. Jag blir ju värsta klängungen också.. Äsch - nu är nu och då var då - sådetså.

I söndags fick jag åka direkt från tåget (som jag hade bytt till i ängelholm) till jobbet.. Jobbade i några timmar - sen hem. Pappa hade åkt - fick en tågluff-ryggsäck av mor och far. Det var bra. Den är på 50-liter. Ganska fin. Jag och mamma åkte och handlade eftersom "festen" (lutar mer åt god buffé-middag) är på lördag. Vi köpte massa grejs.

Sen så visade det sig att vän M har inflyttningsfest på lördag, och det visste inte jag. Och hon hade bjudit in folk innan mig. Så vi blir en skral skara människor tyvärr på min fest :( Känns tråkigt. SEN idag så fick jag reda på att massa har halsfluss! (jag mår ju inte heller kalas) så det blir ÄNNU FÄRRE folk. Så himla tråkigt faktiskt :( Jag blir så hemsk när jag blir besviken. Jag känner mig så fel. Fel fel.

Det här verkar lite flummig inlägg kanske - det är nog förkylningen som gör det. Jag känner mig "hög" och sådär :(

fredag, maj 25, 2007

neggo-ebba


Om 40 minuter åker jag. Iväg på festival. Hoppas det blir kul. Måste gå in med inställningen att det blir roligt - jag vet med mig att om jag går in med en dyster inställning blir allt bara dystert.

Jag hoppas på en vändning den här helgen. Imorgon blir jag arton, och det känns inte så.

Har köpt ett snyggt halsband till H i födelsedagspresent. Dock vet jag inte om hon gillar det - det är inte så diskret. Men jag tyckte det var superfint och hade nog gärna behållt det ;) men tror det kommer passa på H.

Jag åker hem själv på söndag morgon. Först 1,5 timme i buss (tänk om jag är bakfull- fy vad dåligt jag kommer må då..) sedan 2,5 timmar på tåg. Utan servering. Därför har jag beräknande som jag är packat ner lite rostade sojabönor och frukt.

Idag så gick jag till bilskolan igen (det är ju typ mitt andra hem nu.. hmm). Gjorde teori ett bra tag. Klar med B-fasen - nu har jag två c-prov, två d-prov och fordonsfasen - sen kan jag boka teoriprov. Längtar tills det är över.

Nä nu får jag rycka upp mig.

torsdag, maj 24, 2007

kommentarer

Okej, svarar på mina kommentarer i ett nytt inlägg.

Bara jag
: På något sätt känns det bra att det finns några få som läser det jag skriver. Som ger mig respons och smarta perspektiv. Det uppskattas verkligen enormt! Hoppas att du tar eller får hjälp med dina ätstörningar? Ensam är inte stark, men ibland så känner man sig så himla borträknad, och då får man ta det själv, med sig själv. Tur att man får skriva då i allafall.. Det där med mensen vet jag inte, jag vågar inte spekulera. Att jag fått lite mer hormoner är defenitivt, har märkt det på min annars så ovanligt släta hy (faktiskt), ser ut som en hormonstinn 13-åring i fejjan.. BLÄ. Jag minns inte hur jag mådde innan mens och sådär, om jag kände mig nere och bara sådär fel. Jag hoppas verkligen den kommer snart. Jag blev glad för din kommentar, tack för den! Jag överraskas av varje ny "blottad" som läser. Om du har en blogg, skicka gärna adressen..! <3

felicitas:

Det hjälper mer än man tror att få lite uppmuntrande ord ibland, att känna sig "hörd" (eller läst då, i mitt fall). Jag känner mig borträknad, fel och konstig just nu, känns bra att jag "räknas" lite här i allafall. Ja gränsen mellan normalfokuserad på mat/träning, och ätstörd light är hårfin. Jag vill i varje fall vara på rätt sida av gränsen, och ummagumma beskrev det så bra i ett inlägg till spira såg jag idag "att ha kvar tankarna men inte låta sig styras av dom. Det låter vettigt, tycker du inte? Jag gillar verkligen din blogg, och du skriver ju också om dina känslor, det hjälper mig - det känns som vettiga grejor - känslor alltså. Trots att jag är inne i den här apjobbiga perioden så motiverar det mig att andra tjejor känner saker, och låter sig känna - det är ju normalt. Det är ju helt sjukt att svälta bort sina känslor.
Hur går det med självkänslaboken? Själv har jag stannat vid min måbrabok - har inte gjort det där med mål och önskningar. Känns jäkligt avlägset typ.. Har du börjat? Isåfall är det krångligt?
tack för dina fina ord, jag hoppas också att det blir bättre snart!<3

Spira: precis så är det. Något sjukt inom mig bara älskade att vara mager - det var jag , min identitet låg i alla ben. I att "lyckas" väga si och så. Och nu är det fråntaget mig. Vissa dagar trivs jag att ha mer kurvor, men vissa dagar är verkligen längtan tillbaka ganska stark. Varför är det så egentligen? Jag vet vilken ångest jag hade, hur kasst allt egentligen var. Men jag har nog aldrig känt mig så stark som när jag var som värst. Jag kunde inte fatta att pulsen var farligt låg, att jag hade ont i hjärtat hela tiden, att muskler "strejkade", att allt svartnade framför ögonen ibland. Kunde inte fatta att kroppen var så jävla svag, när jag kände mig stark - motståndskraftig, diciplinerad. Nu vet jag att jag är stark, eftersom det krävs en styrka för att ha en ätstörning. Det krävs så mycket energi, kraft och styrka. Hur jävligt och negativt det än är - så krävs det. Och därför vet jag att jag är stark i psyket. Dina ord är som balsam för själen, och jag läser dig varje dag. <3

ummagumma:
Jag hatar oplanerat. det där med att "det måste gå si och så långt tid mellan den och den måltiden" - och så ignorerar man hunger - även om dagsintaget blir likadant ustlaget över dan måste det ju vara mer sunt att äta när man är hungrig liksom! (eller sugen för den delen). Jag vet inte varför det är som det är just nu. Jag avskyr att det är så. Och jag avskyr att vara en belastning för människor jag känner. Ingen orkar med ledsna människor i längden. Visst, man kan vara deppig ett par dar osv - men inte i flera veckor. Eller man kan - men man blir en belastning.

Ja det där med att lova sig själv saker, och inte hålla dem. Inte klara av att hålla dem. Det är jävligt jobbigt. Men man får inte ge upp. Jag tror stenhårt på dig, och anorexin ska väl få sig en ordentlig näsbränna right? gör något oväntat för den - slå till med det friska när den minst anar det typ? Hur går det med din distansbehandling?
Du är så klok <3 puss!


Ni är så fina och bra min lilla och trogna läskrets.. (läskrets! vilket ord). Säg till om det var för utlämnande att skriva såhär rakt ut i bloggen , och inte via kommentarsfunktionen - isåfall tar jag givetvis bort detta inlägget.


Det här inlägget är mitt trehundrade inlägg i den här bloggen. Jag blir helt förvirrad när jag läser inlägg från 05 - vem VAR jag? Jag var ju uppenbarligen arg ibland (i mina inte så väna månader som femtonåring typ..) - jag hade ett inlägg tillägnat en jag var arg på som hett "jävla fitta" (eller dylikt - något med fitta var det i allafall). Jag blir helt förvirrad när jag tänker på det nu. Tanken på att kalla någon för fitta finns inte i min värld. vad är det för jävla sätt liksom?

Har märkt att jag känner mig lite lugnare av kamomillté, funderar på att köpa något uppiggande eller ångestdämpande på hälsokostaffären - typ johannesört eller nåt - någon som har erfarenhet?
Nu ska jag gå och lägga mig. Hoppas på en gladare morgondag.

min läsarKRETS (hehe) är finast!<3

Maj är en dålig månad det här året


Skärp sig ebba säger jag bara..!
Igår övningskörde jag med pappa. Körde den andra bilen (brukar köra en ny saab, som man får kliva på gasen på typ för att den ska rulla), nu fick jag köra den lilla kian, som reagerar såfort man tänker på att använda gasen, och när man väl nuddar tåna lätt lätt lätt vid gasen så SCHWUSH säger det och så vidare. Pappa var irriterad - jag körde så kasst, jag var vid mitt vanliga sorge-humör (VAD ÄR DET HÄR?), vi åkte och köpte frukt och grönt efteråt. Jag tappade ut en hel stor påse med äpplen utöver hela butiksgolvet. Jag plockade upp och la hälften i ny påse, sen lyfte jag på den gamla påsen och då ramlade alla ut igen(!). Jag plockade upp och sa till pappa att "nu går jag". Jag bara gick, hem till min säng, la mig och grät. Länge. Pappa kom hem. Han var arg/sur/irriterad. Jag såg ut som ett rödgråtet irritationsmoment. Han sa/skrek att det inte var så jävla lätt att ha en matkrånglande unge. Som om det här handlade om mat då eller? Det gjorde det ju inte! Inte för ett ögonblick. Förövrigt är man väl "unge" i åldern 2-4 typ?

Jag gick upp och fortsatte gråta. Jag hulkade. Allt kändes så himla mulet, hittade liksom inte ut ur det där ledsna. Sorg. Det känns som en konstig sorts sorg. Och ego samtidigt. Jag har inte förlorat någon som står mig nära, jag har alla mina basbehov uppfyllda, varför känner jag sorg för?

Mamma kom hem efter ett tag, hon la sig bakom mig och höll om mig. Jag hulkade. Kände mig väldigt liten plötsligt (jag är 18 i övermorgon - jag borde ha jävligt bråttom att få vuxenheten att sitta där den SKA). bråttombråttom eller vad? Vi pratade, mamma pratade, jag gråtpratade. Hon sa att "men ebba, tänk så länge du höll inne på alla ledsna känslor - du kanske känner såhär ett par månader eller så, det som finns uppdämt kanske släpper nu". Och oj vad klok min mamma är. Jag grät över mina betyg. Över att jag inte har flyttat hemifrån. Över hur viktigt det är att jag presterar i skolan och varför funkar det bara sådär för?

Vi bestämde oss för att äta ute jag och mamma. Vi cyklade till masala (indisk restaurang), jag åt tandoorigrillad fisk, naanbröd och yoghurtsås. Jättegott. Tänk vilken tur att mammor finns.

Idag så gick föreställningen sådär. Vi har en ikväll också. Det är ju barnteater vi visar upp nu. För knoddar mellan 3-6 år. Det är roligare än vuxenpublik. Direkt respons.

Körde på körskolan idag, i 1,5 timmar. Det gick ganska bra. Backade in på en parkeringsruta mellan två bilar, och det gick bra.

Imorn ska jag dit och plugga teori efter min föreställning som är mellan 10.oo-10.25 Mycket ledig tid denna veckan. Att ägna åt skittrista saker som ledsenhet. Men imorn är det i allafall dags för festival. Det känns ganska bra faktiskt. Behöver kanske komma bort ett par dagar.

Idag fyllde gulle-H år. Jag köpte lite blommor och ett pensionärigt kort igår. Så jag kom ihåg att ta med dom idag. Hon är så söt och en glädjespridare.

Nu ska jag packa lite, sedan svara på kommentarerna i förra inlägget.

Maj är en dålig månad det här året


Skärp sig ebba säger jag bara..!
Igår övningskörde jag med pappa. Körde den andra bilen (brukar köra en ny saab, som man får kliva på gasen på typ för att den ska rulla), nu fick jag köra den lilla kian, som reagerar såfort man tänker på att använda gasen, och när man väl nuddar tåna lätt lätt lätt vid gasen så SCHWUSH säger det och så vidare. Pappa var irriterad - jag körde så kasst, jag var vid mitt vanliga sorge-humör (VAD ÄR DET HÄR?), vi åkte och köpte frukt och grönt efteråt. Jag tappade ut en hel stor påse med äpplen utöver hela butiksgolvet. Jag plockade upp och la hälften i ny påse, sen lyfte jag på den gamla påsen och då ramlade alla ut igen(!). Jag plockade upp och sa till pappa att "nu går jag". Jag bara gick, hem till min säng, la mig och grät. Länge. Pappa kom hem. Han var arg/sur/irriterad. Jag såg ut som ett rödgråtet irritationsmoment. Han sa/skrek att det inte var så jävla lätt att ha en matkrånglande unge. Som om det här handlade om mat då eller? Det gjorde det ju inte! Inte för ett ögonblick. Förövrigt är man väl "unge" i åldern 2-4 typ?

Jag gick upp och fortsatte gråta. Jag hulkade. Allt kändes så himla mulet, hittade liksom inte ut ur det där ledsna. Sorg. Det känns som en konstig sorts sorg. Och ego samtidigt. Jag har inte förlorat någon som står mig nära, jag har alla mina basbehov uppfyllda, varför känner jag sorg för?

Mamma kom hem efter ett tag, hon la sig bakom mig och höll om mig. Jag hulkade. Kände mig väldigt liten plötsligt (jag är 18 i övermorgon - jag borde ha jävligt bråttom att få vuxenheten att sitta där den SKA). bråttombråttom eller vad? Vi pratade, mamma pratade, jag gråtpratade. Hon sa att "men ebba, tänk så länge du höll inne på alla ledsna känslor - du kanske känner såhär ett par månader eller så, det som finns uppdämt kanske släpper nu". Och oj vad klok min mamma är. Jag grät över mina betyg. Över att jag inte har flyttat hemifrån. Över hur viktigt det är att jag presterar i skolan och varför funkar det bara sådär för?

Vi bestämde oss för att äta ute jag och mamma. Vi cyklade till masala (indisk restaurang), jag åt tandoorigrillad fisk, naanbröd och yoghurtsås. Jättegott. Tänk vilken tur att mammor finns.

Idag så gick föreställningen sådär. Vi har en ikväll också. Det är ju barnteater vi visar upp nu. För knoddar mellan 3-6 år. Det är roligare än vuxenpublik. Direkt respons.

Körde på körskolan idag, i 1,5 timmar. Det gick ganska bra. Backade in på en parkeringsruta mellan två bilar, och det gick bra.

Imorn ska jag dit och plugga teori efter min föreställning som är mellan 10.oo-10.25 Mycket ledig tid denna veckan. Att ägna åt skittrista saker som ledsenhet. Men imorn är det i allafall dags för festival. Det känns ganska bra faktiskt. Behöver kanske komma bort ett par dagar.

Idag fyllde gulle-H år. Jag köpte lite blommor och ett pensionärigt kort igår. Så jag kom ihåg att ta med dom idag. Hon är så söt och en glädjespridare.

Nu ska jag packa lite, sedan svara på kommentarerna i förra inlägget.

tisdag, maj 22, 2007

varför är det såhär och vad gör man åt det?


BLÄ. Idag, och i veckan, och den här månaden är ett enda stort ledsamt klumpigt gråt. Jag blir så förtvivlad av att vara ledsen hela tiden. Jag orkar faktiskt inte det, tar så mycket energi. Förutom det är jag så ledsen och arg på anorexin som inte bara försvinner ur mitt huvud, ur mitt sinne. Idag till exempel så sa mamma att den middag vi ska ha idag inte funkar, för hon måste jobba, och grejer till den inte är inhandlade. Eftersom jag ska träna om en halvtimma så hinner inte jag handla heller, och är ju inte hemma förrän nio. Låång boxträning. Hon sa att hon och lillebror+pappa skulle äta ute - de ska handla cykel till lillebror. Hon sa att hon kunde göra rårakor till jag kom hem. Mitt ätstörda sinne började genast bli argt och besviket och sådär förtvivlat - för en oplanerad jävla middags skull. Hjärnan tänkte "nej - jag vet hur mycket fett mamma steker i, lär ju bli FRITERADE rårakor i det närmsta. Jag får säga att jag gör mat själv, så gör jag gröt istället". JÄVLA SKITALLTING. Jag sa alltså nej, sen ringde jag när dom åkt och sa att hon kunde göra rårakor men utan mycket stekfett. Jag vet inte om min mamma egentligen använder överdrivet mycket fett när hon steker. Det bara känns så.

Jag blir så ledsen och konstig av att vara såhär. De senaste veckorna har känts som melankoliska låtsasdagar. Jag har känt mig allmänt osynlig och fel.

Det gick bättre på östra i allafall, jag hade gått upp 9 hekto, och jag blev inte arg över det, eller ledsen. Jag visste ju på ett ungefär innan. Min nya behandlare verkar mycket bättre. Fransyska, lågmäld, försiktig. Inlyssnande liksom.

Jag har lite panik över den närmsta tiden. På lördag fyller jag 18 år, myndig. Jag skulle ju vara glad, ha mens och inga kaloritankar vid den tidpunkten! Men icke. Jag inser dock att mycket kommer sitta i livet ut, men jag ville vara vanlig nu.

Och middagen liksom naglar sig fast i huvudet. Jag kan bli så jävla störd om något inte blir som planerat. Jag avskyr det. Hur ska man göra för att inte gå bananas om något inte blir som man planerat?

På fredag åker jag på festival, jag vet inte hur det går. På något sätt känns det som om jag förstör en massa relationer till vänner. Vet inte varför, eller hur. Det känns som om det finns ett avstånd mellan mig och alla jag känner typ. Jävligt obehagligt. (varför svär jag hela tiden).

Jag är ju inte sånhär. Varför är jag fångad i detta gnälliga, konstiga känsloläge? Det känns som om allt rasar. Jag tar hand om det rent ytliga, äter bra, håller vikt osv, men inom mig bara RASAR allting. Det var rätt lätt att ta till svält förr, eller gå ner lite. Få det där i allafall. Men nu. Vad gör jag nu?. Tomhet kan inte botas?

lördag, maj 19, 2007

helgen.


Jag har liksom tappat bort mig själv. Är det värt det? Jag vet ju att jag inte vill svälta. Jag kommer inte göra det, men jag saknar faktiskt att inte känna saker ibland. Att gå opåverkad. Just eftersom att man inte orkade känna saker.

I torsdags var jag med mamma och pappa på bio (vänner för livet), den var halvbra, gick att se, men inget underverk. Jag städade hemma och promenerade. Jag kände mig oproduktiv och rastlös. I fredags simmade jag. Länge, det var skönt. Men lite tråkigt. Sedan jobbade jag och träffade A. Vi gick och köpte lite kläder och fikade. Igår skulle jag och pappa åka och hämta lillebror på ett läger. Jag körde dit. Hade bråttom, skulle hinna till blomsterbutiken innan tre, köpa blommor till M som fyllde 18. Vi parkerade och pappa gick en stig, trodde själv att själva lägret befann sig bakom kullen, där stigen inte syntes mer. Jag satt kvar i bilen. Jag väntade, och väntade. Klockan blev halv tre. Jag blev irriterad, jag började gå för att hämta dem. Stigen tog aldrig slut. Den fortsatte, och jag gnatade på. Började springa. Snubblade över en sten. Skrapade upp hela knät, handflator, armbåge. Jag grät. Jag gick vidare, med söndriga finkläder (eftersom jag ju skulle till M snart). Jag hittade dom tillslut. Jag gav ett fult intryck för alla andra föräldrar. Grät och hälsade inte på någon. Det skulle tydligen ta en halvtimme innan allt skulle "avslutas", jag gick tillbaka till bilen. Vi åkte hem sen. Mamma hade köpt blommor till M. Jag gick en bit, sen träffade jag några vänner jag inte sett på ett halvår + folk jag inte kände. Vi skulle åka tillsammans till M. Det var överraskningsfest. Vi kom dit, M kom en halvtimma senare. Hon blev överraskad. Det bjöds på "farlig" mat. Sånt jag aldrig skulle få för mig att äta egentligen. Smörgåstårta, godis, moussetårta till efterätt, chips.. Jag åt ganska mycket. Hade inte planerat det. Tänkte att jag skulle smaka lite, sen ursäkta mig med att jag var trött, och gå. Men det var gott, och sällskapet trevligt. Och inga av de andra verkade ha några "förbud". Alla åt ordentligt och jag åt som dom. Ville känna mig vanlig. Över dagen kanske jag hamnade + på några hundra kalorier. Åkte hem först. Halv tolv. Ångestklumpar i magen och "ÅNEJ", ska jag begränsa mitt intag imorgon tänkte jag. Imorse vaknade jag med lite ångest. Kändes hemskt. Åt ändå vanlig frukost.

Jag har rädlsor för imorgon. För vägningen på östra. Min psykolog får mig att känna mig så tjock och äcklig. Hon vet inget om min viktkurva. Att jag legat lite "över snittet" hela livet. Att jag kanske måste ha ett bmi på 20-21 för att funka. Hon vet inget av det, följaktligen tycker hon att jag innehade en bra vikt för ett par kilo sedan, och det känns som att varje hekto och kilo jag lägger på mig, tycker hon jag blir för stor. Knubbig.

Jag är så arg på mig själv. varför kan jag inte bara vara glad för? Jag har ingen jävla anledning att gå runt och vara ledsen. AJAJAJ

onsdag, maj 16, 2007

bitterebban.



Nu är det helg. Jag hoppades igår att jag skulle vakna med ett lätt och rofyllt hjärta (fan vad gammal jag verkar), hoppades att jag skulle flyta genom dagen, hög på känslan av "helg"- vem tänkte jag på? Jag gillar ju inte ens helg. Inga rutiner, högst osäkert vad som händer - det är tur att i allafall halva sommarlovet är uppbokat annars hade jag redan haft en gnutta ångest över det..

Jag vet inte vad det är för fel. Jag känner mig ivägen överallt. Rastlös, rotlös och allmänt ful bara.

Vi hade repetitioner hela dagen. Det gick okej. Sen åkte jag hem och gick ut på promenix. Hade med mig plånboken med bankomatkort. Ramlade in på min favoritsecondhand och köpte två klänningar för sammanlagt 75 pix. (se bilderna högst upp). Den ena mörkblå i sextiotalssnitt, halvvägs ner på låret, en liten ficka på bröstet som tyvärr inte syns på bilden. Den andra ljusblå med blommor i viscose, klockad och skärning under bysten, det hade förresten båda.

Tyvärr blev jag inte glad av det heller. Jag hyser en löjlig övertro på att allt blir bra när jag får mens. Allt Så är det säkert inte dessvärre. Men mycket skulle lätta.

Igår käkade jag och mamma middag själva. Hon sa att hon hört ett program om anorexi på radion och det var nån studie blablabla och att behandlingar oftast avslutas för tidigt, att det är fördelaktigt att gå så länge som möjligt. Jag vill ju vara frisk i huvudet. Jag förstår att de som är sjuka i kroppen har större behov. Men jag vill ju vara frisk i huvudet. Synd att östra är så sjukt jävla dåligt behandlingsställe. Dom fattar ju ingenting. Dom kan inte ett jota. Tacka vet jag jörrel. Men hon har ju sommaröppehåll i 14 veckor.. 3,5 månader liksom.

Skärp dig ebba försöker jag tänka. Det känns som om jag är värsta lasten för alla jag känner just nu. Jag skrattar på fel ställen och har tappat bort mig. Det gör det inte bättre att jag har en "ny" kropp. Jag vill inte höra hemma i den här kroppen. Jag känner mig stor. Jag orkar inte känna mig såhär stor resten av livet. Fan jävla ebbakropp tänker jag ibland. Varför ska just jag vara så stor -och ändå inte funka.

Alla underbaringar, meva, ummagumma, anna.. Jag vill inte att ni ska suga upp allt det dåliga jag spottar ur mig. Det är bara bra att skriva ur mig lite av det liksom.

tisdag, maj 15, 2007

blä.


Ibland går allt fel. Igår gick jag till teatern. Det hänger en massa (konstiga?) dansare och musikfolk där också. Jag var tjock i halsen av sorgsna känslor och ledsenhet. Jag grät. H kramade och tröstade och var precis så underbar och förstående som hon alltid är. Jag känner mig dum som inte kan trösta H på samma sätt. Mitt utanför cafeét grät jag, snorade och höll på. Länge. Och folk som var där går i samma skola, samma korridorer. Människor jag inte känner men kanske nickar åt. Bekantas bekanta. Jag lyckas alltid grina vid fel tillfällen.

Jag ursäktade mig senare och gick hem. Imorse vaknade jag någorlunda tidigt, gick upp och vägde mig. Dumt egentligen. Jag hade gått upp mer än jag trodde på de här fyra veckorna. Skit. Skitskitskit. Men det kanske är lite bra i allafall? trots att jag är normal. Det här normalordet alltså, ibland känns det så jävla fult. Det lilla av anorexin i mig tycker att det är ett äckligt ord. För vem fan vill vara normal? HA - jag vill. Ingen bräcklig ebba här inte. Men ändå gör det ont, de där hektona kanske jag inte vill ha.

Gick till skolan, hade nationella i engelska hela förmiddagen, gick sådär. Sedan lunch. Dov stämning. Alla var dova idag, alla går i någon ledsenhetsbubbla och jag önskar jag kunde pussa på alla och att det skulle lösa allt. Men det gör det ju inte. För jag kan inte trösta. Sämst.

Hade teater, A skulle på släktings födelsedagsfirande och kunde därför inte träna på kvällen. Jag sa lugnt att "Okej då får jag väl göra ngt annat". Jag gick hem efter teatern (som var jobbig). Hade huvudvärk - tryckande väder. Precis innan regnet bryter ut, vet ni? Jag gick och ältade vilken motion jag skulle ägna mig åt. Snabb promenix, springa, stavar (nerd), simma?? vad Skulle jag göra? Det började regna. Skit också. Fick beslutsångest (hur många gånger har jag inte det per dag), bestämde mig för att springa helvarvet. Trots mina protesterande skitknän. Inte en jävel var ute i spåret. Jag, David bowie och ösregnet. Strilande ner för ansiktet med ömmande knän. Men det gjorde inte jätteont. Men jag är ändå arg för att jag inte gjorde något mer skonsamt för knäna. Jag ville kämpa skiten ur mig i uppförsbackar. vara helt slut efteråt. Det var jag inte. Jag sprang medeltempo och var bara lite melankolisk efteråt. Jag var inte ens nöjd. (och på bilden - sådär röd och blöt är man när man sprungit långt i ösregn)

Jävla skitallting.

måndag, maj 14, 2007

ibland är livet ingen dans på rosor


Nu är det måndag och inget bloggande på tre dagar. Jag har ju varit i Köpenhamn, åkte tidig lördag morgon. Det var trevligt. Jag körde halva vägen dit. Det är roligt att köra motorväg faktiskt. Vi bodde på ett flådigt 4-stjärnigt hotell. Mina föräldrar hittade inte hotellet så allt som allt körde vi 5 timmar mellan götet och danmark. Jobbigt. När vi kom fram gick vi in till stan och träffade pappas charmiga halvsyster, hon verkade vara väldigt spirituell och skittrevlig. Ett rödkrulligt yrväder. Vi åt en jättegod brunch på ett danskt café. Sedan promenixade vi till christiania. Det var jättefint, såg så sagoaktigt ut därinne. Sen åkte vi till hotellet och duschade och sådär innan vi åkte till syrran och hennes nya sambo. Underbar lägenhet med en underbar balkong. Massa god mat, hemmagjord sushi, rotsaker i ugnen, chardonnay-vin (gottgott), bulgur/avokadosallad bland annat. Efter maten åt vi choklad. Fick lite ångestkänslor efteråt som inte riktigt gett sig. Fikade liksom ganska mycket bara två dagar tidigare. Nästa morgon skulle vi ses igen för att bruncha med syrran. Jag och mamma ville gå, pappa och lillebror ville åka. Så jag och mamma gick, utan att riiiktigt veta vägen. Resulterade i en manisk mamma. Vi gick helt fel, visste inte hur vi skulle hitta, och dessutom var det något fel på mobilnätet, varken jag eller mor kunde ringa! Slutligen kom ett sms fram till pappa om att vi ville bli hämtade. Då hade vi gått i lite över en timme, jag var ganska hungrig. inte käkat något, och vaknat flera timmar tidigare. Vi hämtade syster som hade beställt bord på mycket fin restaurang. Åt en god, och inte jättemaffig brunch. Sen gick vi till konstmuseét och tittade på en marimekko-utställning (marimekko är verkligen underbart), sen körde vi hem. Jag körde halva vägen hem också. Det gick bra. Men sen är ju inte motorväg svårt heller. Det är bara att köra fort liksom, och hålla lite koll runt bilen.

Idag så gick jag in till stan och åt frukost med en gammal vän, vi har inte träffats på länge. Jag tog en toast. Sen till psykologen. Känner mig låg idag. Hade tänkt springa, men jag har känningar i knät. Tänk om jag förstörde det för alltid under anorexins värsta fas - när jag tränade hela tiden. Gick hem från psykologen också. Så jag har i allafall promenixat ett par timmar. Men jag kan inte hjälpa att det dåliga samvetet finns med i mitt liv, dåligt samvete över att inte träna, eller att ha ätit något som t.ex choklad.

Jag vet att viss skuldkänsla över mat är "normalt" (i allafall enl. östra). Men jag vill inte fundera på över hur FEL jag har gjort om jag ibland äter något jag inte "borde" ha ätit. Eller ifall jag har någon skada och därför inte kan springa. De tankarna vill jag inte leva med på det sättet. Jag kan bara inte få bort dom.

Idag hos Jörrel pratade vi om val. Jag har ju så jävla svårt att välja. Val är det värsta jag vet, det kan vara alltifrån: ta lättyoghurt eller vanlig, springa halv eller hel mil till följa med eller inte och fika eller välja film. Livet är fullt av tusen val, och jag avskyr det. Jag vill att någon annan ska välja. Det känns alltid så stort med val och när jag väl valt känns det som om jag valt fel. Vi pratade om att val faktiskt inte är "rätt eller fel", det finns rätt och fel med alla alternativ. Man får se alla sidor. Som om jag väljer att stanna hemma om jag inte är säker på om jag vill. Det kan vara mysigt att vara hemma samtidigt som att jag kanske "missar något". Det finns inte rätt eller fel, svart eller vitt, dåligt och bra. Men så lever ätstörda - innan ätstörningen tror jag inte att jag hade stora problem med val. Men som anorektiker tänker man "antingen är jag smal ELLER tjock" antingen "äter jag ELLER låter bli". Det är så stora glapp i tankevärlden då, finns inget lagomt eller mittemellan. Kanske därför alla beslut blir så förbannat stora.?
Vi pratade också lite om att jag inte riktigt trivs med mig själv. Hur jag är och sådär. Att man inte kan vara den man vill vara alltid. Jag är till exempel ingen "charmig" tjej, som kan ta livet med en klackspark och mingla runt med tusentals folk och bara vara. Jag har aldrig vart sån och jag kan bli avundsjuk på människor som är sånna, Som kan "nätverka" sig till ett gött jobb, klicka med folk första gången dom ses och så vidare.

Jag längtar till sommaren.

torsdag, maj 10, 2007

nationella+firning


Idag hade vi nationella.. Jag satt nästlängst.. Nästan exakt 4 timmar med gröt i huvudet. Jävlar vad svårt det var. BLä! Tror jag hamnar mellan G och VG, hoppas hon "väger över" så att allt jag gjort i matten räknas, då får det bli vg. Hoppas hoppas hoppas..

Sen var det lunch i skolan, men den skippade jag eftersom vi skulle hem till mig och fira H. Jag bjöd på hembakta kanelbullar och jordgubbar och A och HH köpte glass och ballerina.

Det var mysigt att ha tjejorna här. Vi pratade om alla våra knäppa lärare, om sommaren och bubbelvin.

Ikväll blir det boxning 2 h (puh) och spaghetti med qournfärssås när jag kommer hem efter nio nån gång. Sen blir det mer plugg(?!) halva natten i och med arbetet om nutida konst som ska vara inne imorgon....! BLÄ.

Nu är jag förresten hungrig igen, trots att vi fikade för bara två timmar sen. Kanske hade vart schysst att grunda med lite mat. Jag var helt låg i blodsockret när vi kom till mig kände jag, alldeles för länge sen frukost, så åt jag bullar, jordgubbar och lite glass och fick en blodsockerskjuts, nu blev det lite lågt igen. Funkar alla så? Ibland känns det som om det är bara jag. Ska nog grabba mig en macka så att jag pallar träning. Hoppas det är tränaren som var i tisdags. Han var en rolig karl. Dessutom var det bara jag och A som var tjejer där. Sen massa muskliga grabbs (A:s drömm typ...), så skulle vi göra Nack-övningar i slutet (jag avskyr nackövningarna) och så säger han "okej, om ni gör dessa riktigt hårt, så får ni nackar som Tyson!". Och jag och A bara: HAHAHA. Vi kunde inte stoppa oss själva. Det var hysteriskt roligt faktiskt.Jag tänker mig lilla A med Tyson-nacke!!! HAHAHA

onsdag, maj 09, 2007

Grattis H!


Idag fyller mitt hjärtegull H 18 år, och fast hon flyttade hemifrån när hon var 16, fast hon är så ansvarsfull och mogen¨så är 18-årsdagen ändå viktig. För henne är det kanske inte den roligaste födelsedagen, stackarn fyller ju år dagen innan ett fyra timmars nationellt prov i matematik..! Men hon ska få en liten firning imorgon i allafall. Efter nationella. Pinsamma jag skickade runt sms om att vi kunde ju ses och sjunga för henne utanför matsalen idag. Pinsamt nog råkade jag skicka det till henne, fick tillbaka ett vänligt men bestämt svar om att inget sjung var välkommet.. hur lyckas jag?

Igår boxades jag. Gick bra, var helt slut efteråt. Vad värre är, har börjat få ont i höger knä igen. Hade det när jag svalt förr i tiden också. Då sprang jag och vilade aldrig. Sen vilade jag ju i 6 månader helt från träning, fick knappt gå nånstans. Så knät skulle må bra - trodde jag. Men nu "mal" det liksom. Inte jättesmärtsamt. Men molande värk. Fan heller att jag vilar från löpning i ett år på grund av det här. Funderar på att ta mig till idrottskliniken. Inte för att jag vet var den ligger och sådär..

Mens. Mens mens mens mens. Är jag galen? Jag tror att min jobbiga period skulle kunna avlösas om jag fick mens. fan att den aldrig kommer liksom. Jag gör ju saker rätt. Jag känner inte en jävel som äter mer än jag gör. Rent objektivt. Långsamt går jag upp några hekton till, kanske till och med ett kilo. För säkerhets skull. Men inte fan kommer den för det. vad försöker min kropp tala om för mig? att jag måste vara större än alla andra? Att just min kropp måste se grotesk ut för att funka normalt. Nej skit också.

måndag, maj 07, 2007

avundsjuka


Som i gårdagens inlägg. Jobbiga känslor. Avundsjuka och sådant. Usch. Idag har det varit som den senaste veckan. I skolan så sa H och H att dom inte kunde komma på min födelsedagsfest, eftersom dom skulle på festival i sthlm då. Dom sa jättegulligt att "jag fick absolut säga till om det inte var okej". Jag märkte att dom skitgärna ville dit, så jag förstod såklart. Ändå blev jag sådär överjordiskt besviken. Det kändes som ett symptom på något annat. Jag kände mig helt sotig på insidan. Ond liksom. Jag började låta tårarna rinna lite, H kom fram och vi gick ut ur salen. Jag bara grät och snorade och grät och snorade. (H=gårdagens G). Och jag skämdes. Jag skämdes för att jag har varit så sjukt konstig och avståndstagande. Att det blivit så stelt mellan oss. Hon har räddat mig inte en gång, inte två gånger. Många gånger. Jag vet inte om hon förstår det själv. Men så är det. Man är i en sådan bubbla när man är sjuk, när jag var långt nere så visst log jag, visst var jag "sprallig". Men jag var aldrig närvarande på riktigt. Det är som om man inte kan ta in någonting. Men hon fann sig i min bubbla, och trände in i den liksom.

Jag grät skitlänge, sedan åkte jag till Jörrel. Där grät jag lite till. Vi pratade om avundsjuka, om besvikelse. Att avundsjukan är mänsklig, och att man kanske inte blir hatad för att man berättar att man allt är lite avundsjuk. Säg G:s betyg. Fan vad hon jobbar för dom. Hon har lagt ned tid och kraft och energi på dem, hon har verkligen förtjänat dom. Är det någon som förtjänar 20.0 är det hon! Jag är verkligen glad för hennes skull. Samtidigt är jag lite avundsjuk. Om vi pratar betyg skulle jag kunna säga "jag är så glad för din skull och lite avundsjuk förstås!" utan att bli hatad. Är så skräckslagen för att folk ska avsky mig om jag säger sånt. Pratade jag också med jörrel om. Det där med "skuld". Jag känner så stor skuld hela tiden. Skuld när jag gråter - för att det blir som en belastning för de jag tycker bäst om. Skuld när jag äter (ibland), skuld när jag är avundsjuk, besviken. Skuld skuld skuld. När någon är snäll mot mig, känner jag att jag inte kan neka den personen någonting. Som att jag inte kan säga emot den personen senare. Eller som ett exempel: Jag träffar en snygg och fin tjej. Hon är gullig och snäll och jag blir kär. Sen så behandlar hon mig som att jag är underlägsen, bara finns till för henne. Hon manipulerar mig fult, och jag mår bara skit över det hela tiden. Vad gör jag? Jag väntar. Jag skulle aldrig få för mig att avsluta relationen - eftersom det ju funkade bra för oss FÖRST. Och för att hon ju faktiskt gillar mig.

Det låter mesigt. Men det ger mig ändå en bild över hur jag är, hur jag hanskas med sådana situationer. Som sagt: När jag var sjukast kände jag inte så mycket. Det var ingen sorg, ingen glädje. En tillfredsställelse av att ligga på mage mot ett golv och känna hur det skavde på nyckel/rev-ben. Visst. Men inte mer än så. Panik när jag sattes i oväntad matsituation. visst. Men inte mer än så. Jag hade två känslolägen, mestadels paniken. Kanske fick jag anorexi för att undertrycka känslor. Att det blev jobbigt att känna så jävla mycket. Hade innan anorexin umgåtts med människor som funkade destruktivt gentemot mig. Inget ont mot dom. Dom var sådana, funkade på det viset. Jag är en känslomänniska på ett annat sätt. Jag är extremt känslosam och det skar sig för mig. Jag blev liksom som värsta lilla musen i det sällskapet. Det var såklart inte deras fel. Men allt runtomkring blev så jävla jobbigt. Sedan när jag började gå ner lite, så blev det som ett projekt. Något att pyssla med. Jag skulle ju faktiskt sluta när jag nått XX kilon. Sedan så blev jag så inne i det, och jag älskade att vara "nyttiga ebba". Inget såg förresten konstigt ut med mina måltider. Jag hade extremt mycket grönsaker. Såg normalt ut.

Det bästa som kunde hända hände, jag fick EKG på akuten, tvingades sluta träna, fick hot om inläggning om jag gick ner ytterligare ett kilo, hot om att tvingas sluta skolan. Det var egentligen inte det som gjorde det. Nej löften. Löften om ett liv med mindre ångest, ett liv där jag kunde vara delaktig. Ett liv med MENS.

Och nu när allt känns sådär jävla skitjobbigt kan jag åtminstånne vara lite stolt över vad jag har gjort. Vissa dagar känns det verkligen "fan, är det värt det, jag KAN vända om igen om jag VILL". Men fan så mycket värdelösare och innehållsfattigare mitt liv skulle bli då. Nej, innerst inne vet jag att jag inte vill gå ner och sväva mellan något icke-liv. Nej tack. Ingen mer bubbla. Hellre ett läskigt känslomonster som kan gråta i timmar i sträck..

Jag kom hem från jörrel vid tolv ungefär. Cyklade till skatås, sprang. Var frustrerad, tog ut det i backarna och sprang in på bästa tiden hittills. Utan en kalori i huvudet, bara ren och skär vilja och frustration. Min meditation. Trots det så är jag vaksam på vad jag gör. Tror det blivit väl mycket löpning för mina stackars knän på sista tiden.

På onsdag fyller underbara vackra H 18. Stackars henne, klockan 08.00 nästa dag är det nationella prov i matte..!! FY!

Efter löpningen åt jag lunch, rester från igår. Ris med kokosmjölksås, wookgrönsaker och quorn. skitgott. Sen pluggade jag en stund, sedan till teatern. Och nu hemma. Ska göra mer matte..

söndag, maj 06, 2007

söndag.

Söndag eftermiddag. Jag ångrar mig. Ångrar att jag hittills bara räknat matte i 45 minuter. Ångrar att jag inte skrivit klart dadaism-skiten. Kurt Schwitters är förövrigt en intressant karlslok, men svårt att hitta info om. Skrivit en knapp sida bara..

Det var kul att träffa kompis X igår. Hon sover tydligen på nätterna, går upp halv nio, äter regelbundet och styrketränar. Blev lite paff. Bjöd henne på sushi, hade dock ej råd att äta själv eftersom min älskade svarta vinterparkas är BORTA! Jag hittade den inte innan jag skulle gå. BLev sådär skitledsen som man kan bli när man har massa känslor i sig innan och allt bara släpper. Bara sån där hulkande läskig gråt som inte gör att ledsenheten "släpper" utan allt känns likadant fast tomt efteråt. Men jag cyklade iväg och blev gladare av att träffa X. cyklade hem och åt middag med pappas vänner vitryssarna. Dom var rätt konstiga. Först när jag kom hem gick jag ut på baksidan där det satt 15 vitryssar typ. Det första dom sa var "är hon verkligen arton????" på engelska. Shysst. Sen fortsatte dom med "hur jätteung jag såg ut, och titta bara på Jaaaana hon ser ju mycket äldre ut"(en tjej som var två månader yngre än mig och lika lång, såg inte nån direkt skillnad på oss men ok) - tackar och bockar liksom. Vad svarar man? Jag såg kanske lite sur ut, då sa den ena kvinnan att det var "en komplimang till en ung flicka". Jaja.

Sen frågade Jaana och hennes kompis vikktor (vitryssar dom med, knagglig engelska) om vi kunde gå ut. Så frågade dom massa saker om mitt "swedish life". Det var väldigt knäppt. Men i allafall; hon Jaana frågade bland annat "har du pojkvän". Nej svarade jag. "jaha du kanske tycker att du är för ung för det?" (vad är GREJEN - OKEJ jag ser ut som 14 och ett halvt) haha, nej svarade jag. Då frågade hon varför, då sa jag "för att jag inte vill ha någon pojkvän", då frågade hon "varför det?" (gosh), jag bara sa att jag inte ville. Orkade inte "komma ut" för två oförstående vitryssar. Anar att det är rätt konservativt där, dessutom ser jag aldrig dom mer så..

Tänkte lite på det inatt faktiskt. Det där med att man inte "kommer ut" en gång, inte två gånger, utan hela tiden. Alla nya människor (nästan) som man träffar, alla ställen där man umgås med folk mer än en gång kommer det fram. Inte så att jag skäms, eller att det är någon "big deal", men det är inte kul att vänta på hur folk reagerar. Mina vänner, inte särskilt gay alls (okej typ X då), tycker inte det är något annorlnda än att vara hetero. Det är ingen som säger något speciellt. Det är inte heller jätteansträngande för mig att svara på de två frågorna som alltid kommer som direkt fråga när jag berättat att jag inte har någon pojkvän etersom att jag är gay, "vad sa dina föräldrar" och "när kom du på det?" tre minuter efter att man "kommit ut" för någon man träffar för första gången, även om det känns irrelevant. Men just det där med att representera hela gay-sverige. Vad är det liksom? Jag är ju bara jag. Inte sjutton frågar jag någon hur deras föräldrar reagerade när dom tog hem sin första pojkvän, eller när dom kom på hur straighta dom var. Missförstå mig rätt, det är inte så att jag avskyr att prata om min homosexualitet, men den känns ju jävligt ointressant. Kan liksom inte förstå att den är ett "ämne". Eller som hos psykologen då som vägrade sluta älta. Det roligaste var ju första gången på östra då läkarn trodde att jag fått anorexi för att jag är lesbisk. Att jag kände mig så annorlunda för att jag var gay. HAHAHAHA tillåt mig att gapskratta. (tänkte jag inombords). Det var länge sen jag såg det som ett problem. Varför problematisera något så enkelt liksom? Ja, hej psykolog. Det VAR jättejobbigt när jag var 12-13 år och inte visste var jag var för en galen typ, när alla var jättekära i Johan i 6c och jag inte kunde ha brytt mig mindre men ändå pep sådär tillgjort för att vara en av alla andra. Men nu, 6 år senare känns det väldigt accepterat och bra för mig själv. No more.

Nej men förlåt, ett litet irritationsinlägg bara..

Annars är jag lite fundersam över en grej. Jag och min underbara vän G (byter bokstäver hela tiden - ingen ska känna sig utpekad. Om någon läser vill säga. Vilket jag inte vet) har glidit isär. Jag älskar verkligen henne jättemycket, och hon är världens bästa, men det känns som om jag förstör vår vänskap. Det känns så kyligt mellan oss nu. Sådär artigt och frostigt.Jag blir ledsen av det. Skitledsen. ´Det är något fel på mig, ända sen jag klarade av att äta mer, har jag börjat känna mer. Och det är bra. Men jag har också börjat känna mer "fula" känslor. Typ ilska (som iochförsig är bra) men vad värre är: avundsjuka. Jag skäms till och med över att skriva det. Jag kan bli så fruktansvärt galet avundsjuk ´så att jag blir svart på insidan. Det är fult, det känns så sjukt onormalt. Jag är så klart glad för mina vänners skull om allt går deras väg. Självklart! Det är inte så att jag missunnar någon något som den vill ha, eller velat ha/önskat sig. Men jag kan ändå bli avundsjuk. Och det värsta är att jag inte KAN dölja det. Jag liksom säger "fan vad bra för dig", men utan värme i rösten. INTE för att jag missunnar vännen i fråga, utan för att jag önskat mig kanske samma sak, men inte lyckats. Det är nästan att jag lipar när jag skriver det här för jag hatar verkligen att jag är sånhär. Jag vet inte om man kan "jobba bort" avundsjuka. Men i vilket fall. Den + att jag är så stel och konstig, kanske för mycket ibland? - tror det är det som gnager på våran vänskap. Vill bara fixa till det. Krama och be om ursäkt. Att det kunde bli som förr. Att jag utom allt det här kunde stötta mer, jag om någon BORDE kunna göra det. Näe, nu blev jag ledsen. Skit.

Nu: dadaism.

lördag, maj 05, 2007

igen.

andra gången idag. Inte någon vana jag har precis (att blogga mer än en gång per dag alltså).

Well.. Milen gick bra, först var det halvtråkigt, mulet ute, men sen halvvägs så sken solen upp och då ökade jag tempot. Sprang in på en bra tid och blev lite glad. Plockade mina vitsippor, cyklade hemåt. Städade lite här hemma, duschade (äntligen blev mitt äckelhår RENT), åt en bastant lunch och nu sitter jag här.. Har lite ärenden jag måste uträtta. Så jag borde cykla iväg nu.. Fy för borden ibland alltså.. Hm..

Det här med kalorier. går det att glömma? Går det att sluta räkna, sluta registrera allt man äter. Det är ju helt sjukt vad man sitter inne på för (värdelös?) kunskap. Alla näringstabeller man lusläste satte sig som berget. Om jag går in i en affär vet jag precis vad allting innehåller, utan att titta på förpackningen. Hur sjukt är inte det? Hur många varor finns det i en affär liksom?

Jaja, nu SKA jag ta mig utanför det här rummet. Blir så seg efter att ha tränat.

sushi


Godmorgon! Det är grått ute.. Tråkigt, man har ju blivit sjukt bortskämd med all sol som har varit.. Mamma köpte hem sushi, och jag som ska äta det ikväll.. Jaja, skulle säkert kunna äta det sju gånger i veckan.. Jag blev väldigt rastlös igårkväll. Sådär "måste göra något nyttigt - kan inte slappna av annars"-rastlös.. Så jag gick och jobbade. Några timmars hårt städande gjorde susen och jag kunde somna gott när jag kom hem på senkvällen.

Skönt att ha det gjort. Det innebär att jag är ledig idag. Skulle gå med kompis X på bio samt krubba sushi ikväll, men hon har inte hört av sig än - hon sover så länge på dagarna. Själv har jag vart uppe sen halv sju. Donade lite i mitt rum (jag är så gammal så), läste tidningarna, sen körde jag (och mamma) till maxi, veckohandlade typ. Så var vi hemma strax efter nio och då.. äntligen frukost! Jag gillar helgfrukostar. Med frallor och nybryggt kaffe.. Mumma!

Snart ska jag bege mig ut på löptur. Har insett att jag inte kommer kunna springa på typ två veckor. Har boxning på tisdag+torsdag. Sen på lördag morgon åker vi till Danmark för att hälsa på min storasyster och hennes nya danska sambo (!).

Igår hade jag nationella prov i engelska. Man skulle skriva runt ett ämne, debattera runt det. Och nördig som jag är så valde jag "smoking has effect on your health" - mesebba liksom ;) Näe, men skrev mycket om när min pappa slutade röka och sådär. Nämde ingenting om att jag inte vart guds bästa barn själv i det avseendet - har ju faktiskt bolmat lite ibland, men det var länge sen nu. Jag kom på i efterhand ett fult, stort misstag jag gjort, jag skrev : "me and my sister was constantly hiding cigarettes". WAS? WHERE ska det ju vara :S Men men. Det är smällen jag får ta. Hoppas i varje fall på mvg.

I allafall. Efter löpturen har jag lovat att skura köket. Det ska vara gäster här ikväll (hoppas verkligen X hör av sig så att jag slipper vara hemma), ska köpa pärlor och grejs till ett halsband mamma "beställt". Hon har snart ett ebba-gjort halsband till varje outfit.

Sen kanske jag svänger förbi stadsbiblioteket. Lär cykla till stan. På onsdag fyller kompis H år. Hon och några andra ska nog gå ut på fredan. Skulle vara skiitroligt att följa med, men är man barn så är man ;) om tre och en halv vecka är det iaf min tur med :) Jag hoppas H blir firad ordentligt i allafall, eftersom hon inte har familjen i göteborg.

Som det säkert syns på bilden har jag skitfett hår. BLÄ. Var så uträknande att jag tänkte jag kunde vänta med att duscha efter löpningen. Det blir nog bra med det :)

torsdag, maj 03, 2007

hey ho


Ja.. Jag hann med en timma matte igår i allafall. Jag längtar lite till att sluta gymnasiet, konstigt nog. Förstår att man kan känna sig pressad på jobb också, men just den här betygshetsen jag pressar mig själv med är skitjobbig. Jag känner bara att jag är bra dom dagar jag kan prestera i skolan. Blä för det!

Ringde nyss östra, bokade om min tid, kan ju inte nästa vecka dom tiderna, har nationella då och sådär. Så vi bestämde om två veckor på tisdan. Känns bra. Mindre oro. Får ont i magen av att gå dit.

Vill egentligen bara ha någon strategi för att sluta räkna kalorier, samt få min mens (men det kan ju dröja ett år), men just bli av med kaloritänket - då tror jag att jag är så klar jag kan bli, tror dessutom att man har med sig anorexin i någon liten form, inom sig, resten av livet. Det kan jag stå ut med. Men såfort jag slutar på östra blir jag ju friskskriven, och det skulle ju vara gött. Kunna mönstra utan några hinder!

Ska om några minuter bege mig av mot bilskolan för teori. Blir promenix dit och tillbaka - ljuvligt skönt väder ju!

Imorgon bitti är det nationella i engelska.. Och som sagt teater till halv sex.. blä.

onsdag, maj 02, 2007

humhum


Ja så var det maj.. Jag känner mig fortfarande konstig. Knepigt eller vad? Känns som nåt "Icke-tillstånd". Förresten kanske jag ska försöka känna mindre? Som pappa brukar säga "sluta känna efter hela tiden".

Idag har jag hunnit med en del, men inte det jag borde göra =plugga matte, skriva om dadaismen.. Men natten är ung.. mouahaha.. Började rätt tidigt, med teaterlektion, vi jobbade med ljusbordet och sånt idag, sen supertidig lunch i skolan (vi blev släppta en timma för tidigt, så vi åt typ elva), quorn med pasta. Sedan hade vi lite flum-bild, jag letade efter Kurt Schwitters, hittade en del. Intressant, synd att jag bara har typ en vecka på mig.. :S Sen åkte jag till bilskolan, körde i en och en halv timme. Gick okej, manövrering. Äntligen kan jag parkera mellan två bilar, och backa in i ruta, backa runt hörn. Haha.

Sen promenixade jag hem, svidade om till mina fula löpartights (ja ni ser rätt), mina übersköna asics-skor, sportbehå och hela kittet, cyklade till skatås och sprang långrundan i rätt sävligt tempo. Skönt, långt och meditativt. Fågelkvitter och gamla löpargubbar typ, sen cyklade jag hem genom mitt alltmer vissnande vitsippehav (sorg i stort format), plockade en bukett - som vanligt ;). Kom hem, hungrig som en varg. Den tidiga lunchen (trots att jag åt min vanliga grabbportion) gjorde att jag var illandes jättehungrig. Vi skulle äta om en timme sa mamma och pappa.. Illa! Men det fixade sig fint, sojabiffar med västerbottenost och mitt goda potatismos. Med morötter och tomatsallad till. (Jag kan verkligen laga god mat). Fick fixa maten eftersom föräldrarna skulle hämta "virke till vår altan", efter maten fick vi bära extremt många, långa, breda plankor. Det tog en timme. Lite slut är jag allt. Nu ska jag dricka kaffe och FÖRSÖKA se till att börja med pluggandet..

All min tanketid går fortfarande åt mens-avsaknad. Jag blir galen. Jag har aldrig varit hos en gynekolog. Jag vet att jag inte kan ta p-piller eftersom jag har någon konstig gen, som gör att jag har stor risk att få blodpropp om jag tar p-piller (samma gen gör att jag lättare får missfall när jag blir gravid). blä.

Imorgon börjar jag först klockan ett (!), så det känns gutt. Ska till bilskolan på förmiddagen óch traggla teori, sedan lunch och till skolan..